Jag, mig, själv och alla funderingar

Jag bloggar, ibland flera gånger per dag.
Mest när jag funderar men även ibland när jag bara behöver få skriva.
Jag har alltid skrivit som någon form av själv terapi.
Och när jag skriver då bubblar det massor av ord och tankar ur mig och det känns så fruktansvärt skönt att gå tillbaka och läsa, minnas, gråta, skratta.
För det gör jag, jag skriver så att det berör.
Det berör mig!
Jag kanske inte berör någon annan, det kanske inte är någon annan som anser att det jag skriver är vackert eller roligt.
Men detta spelar mig ingen roll för skriva är det jag alltid har levt för, jag älskar att skriva.
Och jag berör mig själv, jag älskar mina texter.
Jag älskar att gå tillbaka och minnas exakt hur den känslan kändes.

Jag hade en tidigare blogg, en blogg det fanns några som jag ej ville hade adressen.
Sen bytte jag till denna, men allt jag skrivit i den tidigare bloggen är sparad på datorn.
Jag brukar plocka upp den och läsa och minnas.
I den bloggen skrev jag under graviditen och jag gråter när jag läser om alla förhoppningar och drömmar jag drömde då.
I den tidigare bloggen skrev jag dagarna, veckorna efter att Noel dog och det känns så ofantligt skönt att jag ha skrivit ner dessa känslor så att jag kan minnas.
Visst minns man känslor, drömmar, sorgearbetet...men även de starkaste minnen blir lite suddiga med tiden.
Det är därför det är så underbart att det nedskrivna ordet finns.
Och jag tackar så hemskt mycket att jag faktikst KAN skriva, för det är det bästa jag och kanske det enda jag kan riktigt bra.
Många drömmar dog i och med att Noel försvann men drömmen om mitt författande kommer aldrig att slockna.
Det är den enda drömmen jag nu kan hålla fast vid.

Självgod kan tyckas när jag säger att jag själv tycker att jag skriver bra så det berör, men vet ni, det är dock det enda jag skulle kunna säga är bra om mig själv.
Och det är egentligen jävligt sorgligt.

Men när jag funderar över mig, mitt jag och mina egenskaper så lyser min dåliga självkänsla igenom.
Jag smälter tex som smör när någon säger att jag är bra, att jag är underbar eller vad det nu kan vara.
Detta är en av anledningarna till att jag fallit för så fel män genom livets gång. (Här är INTE Rick inräknat).
Men om man gått genom livet och alltid fått höra, sedan man var liten att allt är ens eget fel, att man bär ansvar över alla fel som sker då börjar man till slut att tro på det.
Men mitt skrivande är det ingen som har kommit åt.
Tillexempel så har aldrig någon i min barndom sagt till mig att jag är kass på det, för jag delade ej mitt skrivande med mina plågoandar (läs min styvmamma).
Jag har aldrig delat mitt skrivande med människor som vart dem ovärdiga.
Bara med en ovärdig, men han ansåg mitt skrivande så bra att han stal mina texter och la sig som textförfattare.
Idag kan jag bara le åt det, så bra var jag alltså att han som sa att jag var så dålig, värdelös och att jag förtjänade att dö, han stal ändå något av mig, det fanns något av mig han ville ha, så mina texter var alltså inte så dåliga som jag...

Och det är väl det som borde vara meningen med livet, med ens existens att hitta något som man är extra bra på.
Oavsett vad det är.
Jag tror på att alla är bra på något.

Jag menar, jag kan väl inte BARA vara bra på att vara ledsen?