Ensam

Jag känner mig ensam.
Mycket ensam.
Det är inte det att jag INTE har en massa bra vänner runt om mig eller fina syskon som jag älskar eller en farmor som är min stora idol.
Nej, det handlar om att jag känner mig ensam i hjärtat.
Ensam med min sorg (Trots alla fina människor som jag mött)
Ensam med mina tankar och mina funderingar kring livet.
Ensam i mina framtidsplaner.
Ensam i min längtan och i min saknad.

Det finns ett hål.
Ett svart hål.
Det är det hålet som man ibland puttas ner i när man sörjer.
De två till tre första månanderna efter att Noel gått ifrån oss befann jag mig i detta hål varje dag.
Nu när det har gått över ett år då faller man bara i det där hålet ibland.
Men när man faller så faller man hårt.
Att gråta så där hejdlöst då hjärtat slits mellan livet här och nu och mellan saknaden som gör så fruktansvärt ont, det är skitjobbigt.
Man blir kluven och man blir nästintill schitsofren.
Man lever och andas men samtidigt är man död inuti och håller andan i mellanåt.
Jag är nere i ett hål, inte det där stora.
Men jag saknar så oerhört just nu att det vänder sig i magen flera gånger per dag.
Och då mår jag illa.
Och ingen förstår.
DÅ känner jag mig ensam.
Ensamast i världen.