Barndomsminnen

Jag har en hel del barndomsminnen som fladdrar förbi ibland.
Det kan handla om det mesta som skedde.
Som roliga saker man skrattade åt, vänner som fanns där, sorger man bar.

Jag tänker ganska ofta på hur min barndom formade mig till den människa jag varit och är.Hur mina val i livet påverkats av mitt sökande efter bekräftelse och sökande efter kärlek.Just pga att jag aldrig fick detta när jag var liten

Jag tänker på alla dikter jag skrev om önskan om att få må bra.
Ibland läser jag i böckerna jag skrev och jag undrar, hur kan ett barn få vara så otrygg som jag var?
Hur kan ett barn få känna sig så oälskad som jag gjorde.
Hur kan en familj som skall vara dem man skall kunna hålla i handen bara släppa taget om ett litet barn?
Alla destruktiva relationer jag genomgått, alla slag och hårda ord jag tagit som vuxen för att jag inte fick lära mig att jag var mer värdefull än så.

Barndomsminnen, de smärtar för de mesta.
Gör ont och slår mig mot marken då och då.
Jag kan inte råför det, jag vill ju inte tänka på det.
Men jag tänker och jag kan få tillbaka den ångest jag levde under vid starka flashbacks.
Jag levde under ständig skräck.
Skräck för att bli nedslagen av hårda ord och slag emot hjärtat.
Senare blev jag rädd för mig själv. Rädd för den ångest och de känslor jag kände. Hur jag ville bort från mitt liv och bort från det hårda och det kalla.
Jag orkade inte alltid kämpa.

Jag minns en gång när jag stoppade i mig alla panodil som fanns i skåpet bredvid spisen. Blandade dem med farmors tabletter, fyra styckna hade jag tagit från henne. Nej jag hade tagit fler men det var bara fyra kvar. De dövade ibland.
Denna dag tog jag allt jag kom åt.
Jag spydde som en gris och hatade mig själv för att jag inte ens klarade av att ta mitt eget liv.
Jag var 12 år då.
TOLV ÅR.
Detta var första gången jag försökte ta mitt eget liv.

Jag var 14 andra gången.
Då skar jag mig.
Men med skärsår kommer blod och jag klarar bara inte av blod!.
Jag skar inte så djupt.
Men jag minns känslan av eggen mot min åder.
Jag minns att jag hatade mig själv för att jag var så jävla feg!
Jag värdelös.
Jag önskade att pappa hade kommit in då.
Men han kom aldrig, han bodde ju inte ens där.
Han hade ju valt bort mig för sina fyra andra barn och han valde bort mig för henne, min sk styvmor.
Hade pappa kommit då kanske han sett till att jag fått hjälp, redan då och inte behövt förstöra så många fler år.

Men det kom aldrig någon.

Jag var 16 år tredje gången.
Jag satt med tabletter, farmors tabletter.
Jag satt med sprit i en flaska, min alkoliserade fars flaska. (DEn som brukade stå längst in i gaderoben, den som jag inte "sett" att han drack ur varje dag och som fylldes på ur dunken)
Jag grät.
Jag minns att kollegeblocket nedanför mig hade fått fläckar av alla tårar.
På pappret där bläcket hade flytit ut hade jag skrivit några rader.
"Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer. Varför kan du inte älska mig som du älskar de andra? Varför är jag alltid den som aldrig räcker till. Jag önskar jag vore som dig Lena. Du är bäst och jag är glad att du trots allt alltid funnits vid min sida. Förlåt för alla hårda ord jag sagt. Det är inte ditt fel, inget är ditt fel. Men jag orkar inte känna mig otillräcklig. Jag har ingenting"

Jag har sparat den lappen som ett minne. Men jag ryser varje gång jag tar fram den. Den minner mig om då, då jag tappade precis all kraft och allt mod.
Jag minns att jag av någon konstig anledning tog upp telefonen, som en sista livlina.
Det samtalet med Donny räddade mitt liv för denna gång.
Han fick mig att lova att aldrig mer göra så, försöka ta mitt liv.
Jag fick lova honom det.
Men jag lovade aldrig mig själv.


Jag har aldrig lovat mig själv att leva vidare.
För jag har aldrig någonsin bestämt mig för om jag väljer livet eller döden.

Barndomsminnen.
Jag kan känna känslan av att dö när jag får flashbacks.
Jag kan få känslan tillbaka av att inte vara värd någonting och jag blir så jävla förbannad när jag tänker på hur ni ärrade mig.
NI som skulle kalla er för mina föräldrar blev mina bödlar.
Och ert beteende har präglat hela mitt liv, alla dåliga val och alla slag och alla destruktiva beteenden jag haft och har.
NI min mamma och min pappa (och min styvmamma) skyddade mig inte.
NI förstörde den självkänsla NI borde ha varit med och BYGGT UPP!

Man skall älska och hedra sina föräldrar, men borde inte respekt vara något man förtjänar?

Och varför i helvete var DU Noel tvungen att dö från en mamma och en pappa som skulle ha gett dig all den kärlek och trygghet de själva aldrig fått.
Du skulle ha fått allt!
Allt det mina föräldrar aldrig kunde eller har kunnat ge.
JAG förtjänade inte att behöva förlora dig.
Men jag vet ett par som inte förtjänar alla de barn de satt till världen.