Kvällen Tisdag 9/10 och Onsdag 10/10 2007

Så fortsätter min berättelse från igår...

Vi åkte hem från sjukhuset.
Vi åkte kommunalt.
En timmes resväg.
Vi satt bredvid små barn, gravida kvinnor avlöste varandra i sätena bredvid.
Jag la handen på magen och stirrade rakt fram för att inte börja gråta hejdlöst.
Jag tror inte Rickards och mina blickar möttes en enda gång.

Jag smsade runt till alla.
ALLA!
Jag ville att alla skulle veta.
Det var fler än vi som längtade efter Noel.
Jag fick sms tillbaka.
Josefin frågade om hon skulle följa med oss till sjukhuset imorgon.
Jag frågade Noels pappa och han sa ja.
Hon skulle ju ha varit med vid Noels "vanliga" förlossning.

Hemma.
Vi satt i soffan.
Jag pratade i telefon med pappa.
Jag grät.
Rickard sa mest ingenting.
Christian kom för att ta med sig vår hund.
Han stod i hallen och kramade mig länge.
Jag visade inga tårar.
Sedan kramade han om Rick, de stod där länge och sa ingenting.
Det gjorde ont.
Jag såg hur Rickard led.

Så var vi själva igen.
Vi bestämde oss för att vi inte orkade tänka och la oss i soffan.
Vi tittade på Tv.
Vi grät i mellan varven.

Vaknade upp efter att inte ha sovit mer än någon timme totalt.
Huvudet och käken värkte.
Jag hade legat och spänt mig sedan igår.
Det bultade.
Vi hade sovit nära varandra.
Så nära som vi kunde komma.

Jag önskar jag aldrig hade behövt stiga upp.
Jag var rädd.
Rädd för det som nu skulle hända.
Rädd för hur jag skulle klara av det.
Rädd för att se honom, Noel.
Rädd för döden så nära.
Rädd som så länge tillbaka för en förlossning.
Rädd för smärtan.
Rädd för livet.

Jag ställde mig i duschen och lät vattnet ringla sig ner över min nakna krop.
Jag hade varmt vatten på men jag frös.
Jag grät inte men hela mitt inre skrek.
Jag tittade på magen, jag tittade bort.
Jag ville inte se.
Snart skulle han inte finnas där inne längre.
Vad ovacker jag genast blev.
Ovacker.
Jag, som inte kunde ge min son liv utan gav honom död.
Vad ful jag var där jag stod.

Rickard frågade om jag ville ha något att äta.
Det ville jag inte.
Jag hade inte ätit sedan lunchen igår innan besöket hos Lisa.
Jag fick inte ner en matbit.
Hur fan kan han tro jag vill äta tänkte jag.
Men jag sa aldrig så utan tackade bara nej.
Jag kände mig samlad.
Jag grät inte en tår.
Jag orkade inte tänka...
Jag ville inte tänka...
Jag KUNDE inte tänka...

Så tog jag väskan i min hand.
Tittade på mig själv i spegeln.
Vem var hon som stirrade tillbaka?
Hon såg rätt förvirrad ut.
Vad skulle hon med väskan till?
Jag funderade.
Aha packa inför förlossningen.
Vad var det vi alltid sagt vi skulle ha med oss?
I BB väskan.

BB VÄSKAN för helvete.
Var detta min BB väska?
Jag slängde ner ett par trosor.
Vad mer, vad mer?
Vad har man med sig till förlossningen?

VAD PACKAR MAN NER TILL EN FÖRLOSSNING MAN EJ VILL GENOMFÖRA!

Jag slog handen i väggen.
Stirrade argt tillbaka in i spegeln.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Tårarna sprutade.
Skriket inombords var öronbedövande.
Tårarna exploderade ur mina ögon.
Detta var alltså bb väskan...
Med ett par trosor i...
Detta var väskan som skulle stått redo efter jul fram tills det var dags att åka in.
I denna vackra, fina, underbara, mysiga väska låg nu ett par urtvättade trosor.
Inget mer.

Taxin kom.
Vi satte oss tysta däri.
Resan gick inte snabbt.
Vi satt i baksätet, hand i hand.
Jag tror jag kramade Rickards hand onödigt hårt.
Jag var så rädd för att han skulle släppa taget.

Josefin mötte upp oss på sjukhuset.
Med tunga steg gick vi upp till förlossningen.
Vi behövde knappt presentera oss.
De väntade oss.
De såg på oss, det var inga lättsamma blickar.
Men de talade till oss med varma röster.
Med mjuk stämma och ett ömsint kroppsspråk visade dom in oss till ett rum.
Där bad dom oss vänta.

Det kröp i hela min kropp.
Det vred sig i min mage och hjärtat bultade hårt.
Vi väntade.
Men vi visste inte vad vi väntade på.

Jag anar minnesluckor.
Det mesta från denna vistelsen är mycket suddigt.
Vem träffade vi först?
Kom kuratorn dit nu med ens? Jag tror det.
Vi tackade nej till präst minns jag.
Vad fan ska vi med präst till?
Det finns ju ingen Gud.

Jag minns att jag fick ännu en tablett.
Vad var det för tablett? När fick jag den och av vem?
Undersökning i underlivet.
Hur många gjorde dem?
Jag minns inte.
Jag var inte där, det var bara min fysiska närvaro.
Psykiskt så låg jag död nedgrävd under jorden.

Det jag minns är hur ont det gjorde att sätta dropp.
Och hur osköna den där sjukhussängen var som vi låg i jag, Rickard och stundtals även Josefin medan vi kollade på Bonde söker fru.

Jag minns att vi skrattade ibland.
Jag minns att jag grät.
Jag minns att jag ville dö.
Jag minns att jag inte minns.

Jag minns de barn som jag hörde längs korridoren.
Jag minns att jag somnade i en sjukhussäng, utmattad.
Utan en enda matbit i magen.
Jag minns att jag somnade och visste att imorgon.

Imorgon så skall jag få träffa dig Noel.
Imorgon skall jag dö med dig!