Tisdag 9/10 2007

Det var Tisdag.
Jag skulle arbeta.
Egentligen började denna historia redan på Lördagen innan, då när jag fick så där ont men aldrig fattade att just i det skeddet borde jag ha åkt in.
Men nu var det Tisdag och jag skulle äta lunch med barnen.
Min kollega propsade på mig att jag borde ringa MVC och min barnmorska då jag berättat för henne att det var knappt någon aktivitet där inne.
"Bara för att lugna ner dig" sa hon.
Jag ringde innan vi skulle äta och Lisa bad mig komma ner efter jag ätit.
Jag gick dit.
Med tunga steg.
Som om jag redan visste.
Men jag intalade mig själv att jag var nojjig och fruktansvärt löjlig.
Noel är säkert bara lika lat som sin pappa tänkte jag tyst för mig själv.

Jag steg in hos Lisa.
Vi skakade hand och hon log varmt mot mig.
Vi pratade inte så mycket utan hon tog fram hjärtljuds apparaten direkt och jag hoppade upp på britsen.
10 sekunder.
Ingenting hördes.
DÄR, där var det...ljudet.
Nej bara brus från min egen puls.
30 sekunder.
Där, nej inte där heller.
1 minut...
2...
3...
En andra person kom in.
Inget ljud.
(Jag minns fortfarande bruset från min egen puls och dessa ljud har jag vaknat upp till i över ett år nu, ångestfylld, svettig och gråtandes)

Jag ringde och försökte hålla mig lugn.
"Hej älskling, kan du möta mig vid danderyd. De hittar inga hjärtljud på Noel..."
Jag ringde min chef och bad henne skjutsa in mig.
Det gjorde hon såklart!
Strax innan jag stängde dörren la Lisa handen på min axel och önskade mig lycka till.
Lycka till!
På väg mot bilen och den första minuten inne i bilen pratade jag med min syster.
Sa vart jag var på väg.
Jag hörde hennes oro.
Men jag vägrade tro att han inte levde.

Ensam gick jag in på sjukhuset.
Ensam satte jag mig i väntrummet.
Jag la handen på magen och viskade:
"Jag tror inte på Gud, men jag gör det efter detta, bara du lever Noel".
Jag hade börjat inse.

Ultraljudet tio minuter senare.
Två läkare suckade och sa krystade "nej" vartefter varandra.
De hade ej behövt säga något.
Jag visste.
Hela världen rasade.
Jag föll mot marken.
Jag önskar någon hade dödat mig där och då.
Jag var redan död.

Jag sprang ut. Telefonen tryckt mot örat.
Skrikandes till min syster i andra änden.
"Han är död" "Han är död, Noel är död"

Så kom det som kändes värst av allt.
Mötet med Noels pappa.
Han var på väg nu.
Jag såg honom komma längs vägen och detta var den längsta promenad jag någonsin gjort.
Hur skulle jag kunna se honom i ögonen?
Hur skulle jag kunna berätta för honom att hans son är död?
Jag föll i hans famn.

Vi gick tillbaka in på sjukhuset. Hand i hand. Undersökning, ta tablett, åka hem och veta att imorgon skall jag föda min döda son. Min son som inte skulle ha kommit till oss än. Vi hade ju inte ens inrett hans lilla rum.

Vi hann aldrig...

Jag föll och jag kommer aldrig någonsin att stå rakt upp.
Någonsin.
Aldrig mer.
Inte på evigheternas evighet.