Mer komplicerat än det behöver

Jag ligger hemma idag.
Jag är dunderfökyld och dessutom har jag knappt sovit inatt.
Massa funderingar.
Åh jag vill så gärna ha detta enkelt och okomplicerat.
Men okomplicerat har aldrig varit min melodi, så detta kan är så att jag får äta upp alla komplicerade situationer jag satt alla mina tidigare relationer i.
Nu vill jag ha det enkelt och för ovanlighetens skull vet jag exakt vad jag vill ha.
Men då är det helt plötsligt inte jag som är komplicerad...
Äsch det blir bara mer invecklat ju mer jag skriver om det...

MEN om man vet vad en annan människa känner.
Om rädslan tar över...hur hanterar man det?
HUR skulle jag velat att vissa människor i min då tid hanterade min rädsla?
Jag känner mig handfallen.
Vill så gärna göra så mycket men det är svårt när man ej tillåts göra allt.
Jag vill inte vara en anledning för denna att må dåligt och få hjärnspöken och bli skraj.
Jag vill ju att det ska vara tvärtom.

Det var ett underbart samtal i lördags kväll.
UNDERBART.
Konstigt nog så föll det en tår nedför mina kinder för jag blev så glad över allt vi pratade om.
Så tar det ett dygn sedan är rädslan där hos denne igen...
Och jag vet fan inte hur jag skall mota bort den.
Men jag VILL mota bort den, vill inte släppa taget, vill inte glömma, vill inte det denne tycker jag bör.

Det som är jobbigast är att denna person är så fruktansvärt fin och ärlig att man inte ens kan bli arg.
Ilska har alltid varit mycket enklare att hantera.
Så jag håller fast men jag vet ej på vilket sätt jag bör göra det...
Fan vad svårt det ska behöva vara...