Fin, finare, finast

Idag är jag hemma.
Har huvudvärk.
Kaspian har börjat på sitt nya hunddagis och är jätteduktig. Är så stolt över honom.
(Och ja man kan vara stolt över sin hund, han är ju min bebis ju)
Det enda som är jobbigt är hur han ej vill gå ifrån mig när jag lämnar. Det gör ont i mattes hjärta.
Men vet ju att han har det bra och leker järnet!

Igår när det var en sån där dålig dag då blev jag stressad när klockan slog halv sex och jag visste att Daniel snart skulle komma hem.
Jag vet ju att sådana dagar då syns min smärta rakt igenom.
Och jag hmm, skäms inte för att prata om den eller visa den. Inte alls. Men samtidgt så har jag inte hittat balansen eller styrkan på något sätt. Ja att prata om den med honom. Med en person som inte varit med under den jobbigaste perioden. Känner att det blir svårt att förklara. Svårt att göra smärtan rättvis på något sätt.

Mina vänner och min familj som var med mig under graviditeten, Anna, Jossan, Jonna, Lena, pappa, mamma, bröderna, farmor... Ja alla dem de såg ju, de kände ju det jag kände med mig.
Jag har kunnat berätta och prata med dem på ett helt annat sätt. De var ju med och gladdes åt min och Ricks son. De var med och sörjde en pojke de aldrig fick träffa.
Och som Rick och jag som delar den största sorgen i världen. Vi har alltid kunnat prata om den. Utan att säga någonting.
Daniel MÅSTE vara en del av mig sorg. Jag behöver det.
När jag låg på hans arm och tårarna föll igår så kände jag att jag behöver få gråta hos honom.
OM han skall vara en del av min framtid.
Noel är för stor del av mitt liv för att inte pratas om.

Jag känner ju starkt att Daniel kanske är han jag går hand i hand med in i framtiden.
Och hur skall jag INTE kunna dela sorgen efter Noel med honom då?
För en dag kanske vi bestämmer oss för att skaffa barn.
Ett barn som kommer bli Noels syskon.
Och jag kommer att känna, gråta, vara rädd, vara orolig och vara ett psykbryt många gånger.
Så för våran skull, min och Daniels, så MÅSTE jag prata om det.
Jag måste våga visa de där dagarna för honom när hjärtat hugger till och gråten i bröstet väller ut.

Och jag som aldrig varit en sådan som gråtit inför folk. Som haft svårt för att tala om det innersta, det som inte syns.
Men med honom går det konstigt nog.
Att visa mig svag inför honom är så jävla skönt att våga göra.

Noel kommer ALLTID vara en del av mitt liv, vara en dröm som gick i tusen bitar.
Men framtiden ligger längs mina fötter och jag vet att Noel är glad över att hans mamma ler och känner en viss harmoni i sin kropp.

Min älskade pojke.
Min älskade nya man!