Några tankar

Jag uppdaterar inte så ofta, inte som förr. Dels pga att jag inte har den rätta inspirationen vilket gör att orden inte ploppar ur mig som de brukar. Och dels pga att jag sällan är för mig själv med mina tankar.
Det brukar bli så i mellan åt att jag laddar ur och skriver ingenting för att sedan återfinna orden och skrivandet. Idag känner jag att jag behöver skriva men jag vet knappt om vad eller varför.
Men skriva behöver jag!

Jag har flyttat nu, eller i allafall halvt om halvt. Har flyttat mina kläder hem till Josefin och bor där nu. Det känns helt okej.
Det är mycket tankar och innan allt är helt klart kommer de nog inte att försvinna.

Jag har en känsla i min kropp som inte vill försvinna. Vet i fan vad den vill eller vad den skall visa sig i för form men jag känner mig energilös.
Jag borde ju sprudla och vara superduper glad hela tiden, jag är ju nykär i en man som är helt underbart bra emot mig och allt med honom känns så himla rätt.
Kanske är det bara så att det är den gnagande rädslan i mig som uppenbarar sig som en sten i mitt bröst?
För jag är rädd, rädd för framtiden och vad den skall ge eller ta.
Har min gamla "önskan" och längtan kvar som jag haft sedan 2007... och så vet man att man får räkna månader och kanske år innan den ens är aktuell att ta upp till ytan igen. Och den dagen den tas upp till ytan är det en jävla process som ligger framför mina fötter.
Det gör mig rädd.
Jag är rädd för att vakna upp en dag och att allt det som känns så underbart rycks ifrån mig som det underbara ryckts ifrån mig så många gånger förr.

Jag är vannsinigt kär i Daniel. Han är underbar och himla fin. Han ger mig en trygghet jag aldrig trodde jag skulle känna igen. Han får mig att le med hela hjärtat och jag mår bra i hans sällskap.
Jag är så rädd för att missta detta att jag inlindar mig i min egen rädsla gång på gång.
Som om jag ville springa ifrån det bara för att själv avsluta det så att jag ej blir chockad den dagen då allting tar slut.
Jag är så jobbig!
Jag vill kunna njuta fullt ut av det han och jag har men ändå gör det mig så vannsinigt rädd att jag backar i allt det jag skulle vilja göra och säga.
När han tar mig i sin famn vill jag för alltid stanna kvar men när han släpper taget och vänder sig om för att somna om natten kryper det onda längs min ryggrad.
Imorgon kan allt vara borta...