Pluset med bebis nummer 2

Att bära det finaste man kan inom sig, ett barn skapat av kärlek och lust, det är en ära.
Oron däremot är INTE en ära.
Oron att behöva begrava ännu en son.

Jag minns så väl den där dagen då stickan visade ett stort fett blått plus.
Att jag inte dog där och då av hjärtat som rusade iväg och slog dubbla slag.
Ännu en gång var jag gravid, oplanerat och chockartat.
Ännu en gång ringde jag till min stora syster Lena och skrek i luren.
Jag minns att jag sa genom hypenventilerande andetag "Jag är gravid".
Jag ler åt hennes "Ursäkta?!" när jag tänker tillbaka.
Underbara storasyster som ännu en gång fick höra lillasyster helt hysterisk!

Jag satte mig på sängen, jag vaggade fram och tillbaka.
Tårarna skvätte åt alla håll och kanter.
Gravid!
Tankarna snurrade runt.
Gravid.
Igen.
ÅH, hur skall jag klara av det? Oron.
Tänk om det händer igen? Det skulle jag ej klara av.
Och Daniel?
Herregud, vad kommer han säga.
Vi har ju ej varit ett par så länge...
Är han så pass kär i mig att han skulle vilja detta med mig nu?
Blir jag ensamstående?
Klarar sig bebisen?
Åh vad tankarna snurrade runt i skallen på mig denna måndagskväll i Trångsund.

Senare på kvällen kom Daniel hem.
Jag mötte upp han nedanför och följde med honom hem till sig.
I hissen kunde jag inte hålla mig längre.
- Daniel, tycker du om mig? frågade jag.
- Ja det gör jag, det vet du. Svarade han och tittade på mig.
Jag tog upp stickan ur väskan och stack den i hans hand.
- Bra för jag är gravid...
Hans blick och hans rörelser.
Jag vågade knappt titta på honom.
Vi gick in, satte oss i soffan. Jag grät och vaggade fram och tillbaka.
Daniel var lugn.
Jag frågade försiktigt om han ville att jag skulle ta bort det.
Han svarade bestämt nej.
Bra, för jag hade aldrig tagit bort det tänkte jag.
Han frågade mig om jag skulle klara av ännu en graviditet.
Och när han frågade det då insåg jag att JA fan, det kommer jag att göra. För jag måste.
Bra sa han, då kör vi.
Sedan kramades vi en lång stund innan jag gick hem en stund.

Det tog mig ända till v17+5 innan jag kunde börja njuta. Efter 2a ultraljudet.
Där låg han, vår son. Vår lilla pojke.
Ännu en son, åh Noel skall bli storebror.
Vad glad han måste vara där bland molnen, Noel. Min stora fina pojke.

12 Maj är han beräknad vår namnlöse lilleman.
Älskad och så enormt efterlängtad!