Blir lite skraj.

Jag har som jag tidigare skrivit, en son som är vild.
Eller vild och vild, han är överallt och ingenstans. Lyssnar inte på mig. Skrattar åt mig om jag fyar.
Busar så att jag ibland håller på att bli tokig.
Saken är den att Adrian är helt underbar. Busig men som sagt helt underbar.
Och som ni vet sedan tidigare så tycker jag barn ska vara busiga.

Adrian är inte ens ett år. Han har inte lärt sig att "klappa försiktigt". Han tar sig fram oavsett vem eller vad som är i vägen. Han kliver över eller ""armbågar" sig fram.
Han har inte lärt sig att det kan göra ont på kompisen.
Självklart har han inte lärt sig det. Han är inte ens ett år.

DÄRFÖR kära vänner blir jag förbannad när en del bara häver ur sig kommentarer som i mitt mamma hjärta sätter sig som en tagg.

Följande utspelar sig på öppna förskolan:
En pojke i samma ålder puttar Adrian. Mamman skäller på pojken. Jag som tycker att "ja sånt kan ju hända" vill släta över det hela så att mamman ej känner sig dum som man faktiskt kan göra som föräldrer. Vad svarar hon mig????
"Ja det brukar ju vara Adrian som puttas här annars, men nu har J fått träna upp sig under två tre veckor sedan ni var här sist".

URSÄKTA WHAT?
BRUKAR?... Adrian brukar inte alls PUTTAS. Och dessutom har inte ens dessa två barn lekt direkt med varandra tidigare under de tre gångerna jag träffat dem på öppna innan.
Men jaha, är Adrian klassats som barnet som puttas? ÅH vad arg jag blir när jag tänker på det. Adrian är snäll. Busig men snäll. Han älskar att kramas och pussas, sitta i knät och mysa. Han slåss inte eller puttas för att vara dum. Det händer för att han ej kan eller har lärt sig något annat.
Han är inte ens ett år fyllda.

Jag har ju sett hur runt omkring sig han är och min rädsla ligger just nu i att min son ska få en stämpel på sig att vara den stökiga killen.

Jag blir både ledsen och arg för dumma kommentarer. Framförallt när det kommer från någon som absolut inte känner min son.

Min alldeles perfekta unge!