S:U:C:K

Dagen då vi ska göra ultraljud närmar sig med storm steg. Jag kommer att vara i v 19 på Tisdag när RUL ska göras (v18+1).
När jag gjorde RUL med Adrian var det psyket och minnena som gjorde mig rädd och nervös. Jag var aldrig rädd för att han skulle vara död eftersom han levde runt rätt rejält dagarna innan. Men nu känner jag en stickande känsla i kroppen av att allt inte står rätt till och det gör mig grymt nervös och jag funderar till och från hur jag skall takla om det nu är så att mina farhågor blir besannade.

Jag tänker på mitt dåliga samvete gentemot hur jag har mottagit denna graviditet. Hur negativ jag har varit och hur jag önskat att graviditeten inte kommit, just nu. Saken är ju den att jag, om jag ej vore gravid nu, hade jag ej velat göra om detta. Och förutom rädslan för en grymt jobbig graviditet med en grymt jobbig förlossning som avslut så har min största rädsla varit just att bebis nummer tre ska dö. Jag har känt att det är onödigt att medvetet ta den risken och bryta ner den enorma tacksamhet och lycka vi i denna familj har JUST NU. Med en liten kille som är frisk och kry och helt underbar. Ska man rasera allt det för "girigheten" att skaffa ett barn till som kanske inte klarar sig?
SÅ har mina tankar gått.

För tre veckor sedan kände jag bebisen. Såna där små bubblor som jag när jag väntade Noel trodde var gaser. Men nu under en veckas tid har jag försökt, ansträngt mig till det yttersta för att känna något litet. Men icke. Känner inget. Och det är här min rädsla infunnit sig.
För trots att jag varit osäker på om jag velat gå igenom detta igen. Och trots att jag alltid sagt (sedan jag väntade lilla Noel) att jag bara vill ha ett barn så vill jag för allt i världen inte förlora det barn jag bär på.
Jag jublade ej när jag plussade och jag är inte jublande glad att få så här tätt eller att gå igenom troligtvisa foglossningar from hell igen. MEN barnet i min mage är så enormt välkommet och kommer att bli lika älskat som mina förgående två ungar.För jag väljer inte bort mitt tredje barn. Oavsett hur jag känt och mått och si och så.
Jag vill ju detta, när det väl är dags och rädslan berättar för mig att jag längtar efter detta barn minst lika mycket som jag längtade efter Noel och Adrian.

Fan. Har en dålig känsla i min kropp. Jag hoppas att jag har så fel, så fel.