Imorgon...

Jag är så jävla nervös inför imorgon.
Men nervös på ett bra sätt.
Det kommer bli skoj, oavsett.
Men som sagt nervös.

Vi diskuterade detta ang att jag är nervös. Jag har ju gjort "detta förr". Men då var jag aldrig nervös, då var det som det var bara ...typ.
I did it och jag gjorde det på ett självsäkert sätt.
Och det är det som är skillnaden.
Jag hade bättre självkänsla tidigare.
Vi pratade om orsakerna till att den minskat så drastiskt.
Och vi kom underfull med detta:

1: Han, psykot som terriserade min själ, min hjärna och min kropp.
2: Att förlora sitt barn i magen, att inte kunna ge sin son liv. (Ja eftersom det var MIN kropp som gjorde så att detta skedde)
3: Att sedan inte kunna få barn igen, alla försök, alla gånger man grät för sig själv för sin oduglighet.

Ja dessa tre saker har gjort mig osäker, rädd med otroligt låga tankar om mig själv, min yttre OCH inre skönhet, mitt ljus som jag alltid vetat lyst upp de rum jag gått in i. (Ja, som så många sagt).
Men det finns en chans, en strävan att hitta tillbaka till denna Jag som jag en gång var. (Fast såklart en helt annan JAG, för jag kommer aldrig bli som då...) Men ja, ni förstår nog vad jag menar och framför allt NI, ni som också har änglar i himlen som vakar!

Nu är det greys och jag skall sluta tänka för ett tag.
Men jag är nervös...