Jag har inte lust att få en rubbad existence...
Eller?
kan hända att jag ändå vill det, på något konstigt sätt.
Ni som träffade mig eller såg mig skriva den korta tiden vi träffades han och jag.
Ni vet hur jags åg ut och hur underbar känsla jag gled på.
Och bara genom ett hej så känner jag ett uns av det igen.

Fan.

Borde han straffats för att han var ärlig om att ej vara i fas i livet?För den Ärligheten som han gav mig när vi sa hej då, det är ju ändå en av de sakerna jag aldrig tidigatre har upplevt så. Någon ärlighet, som jag ändå litar på. Jag litar ju aldrig annars på någon.
Jag har ju ändå hoppats en del på att han skall sakna mig tillräckligt för att vilja höra ifrån mig igen.
och nu när han hör av sig så...
Ja då är det i fel fas i mitt liv.
Men ÄR det fel fas? Egentligen?
Nåväl, nu tar jag det lungt och ser tiden an.
Men så länge hoppar det runt små konstiga kaniner i min mage!