Utomhus

Sitter ute på systers altan och skriver.
Syskonbarnen leker för fullt ute och jag älskar de där klingande skratten.
Mina två systrar är här och det är så underbart att ha dem här.
Mina syskon, mina fina syskon!

Jag är rätt snurrig i mitt huvud när det kommer till snurriga tankar om framtiden.
Jag försöker att varva ner men tankarna går på högvarv hela jävla tiden ändå.
Inget att göra åt, bara att inse att det är jag. Funderingarna och analyseringarnas drottning. Jag!
Men det får väl vara så.
Jag tänker alltid mycket när jag är i en osäker position.
Jag hoppas på att en dag, snart bli mycket säker istället för som nu.
Då vet jag att tankarna varvas ner och blir mer lättsamma.
Mina tankar kan skrämma mig, göra mig rädd, få mig förvirrad, få mig osäker, få mig glad, få mig säker på allt för att i nästa sekund kasta omkull allt.
Så är det när man funderar mycket. Tankarna byts hela tiden ut och det tar rätt mycket på krafterna.

Som nu, jag skrev just att jag älskar de där klingande skratten. Från mina syskonbarn
Det gör jag onekligen.
Men det får mig att sakna Noel.
Han skulle ha varit med och busat nu.
Han skulle skrattat tillsammans med dem.
Han skulle ha varit HÄR.
Va fan, hur kan han inte få vara här hos oss?
Min älskade lilla pojke.
Jag saknar honom så mycket!!