Det där med att inte trivas med sig själv!

Det finns inte mycket som är värre för ens välbefinnande med att inte trivas med sig själv. Och det spelar ingen roll vad det är man är missnöjd med.
Kroppen, insidan, utsidan eller bara livet i allmänhet.
Just nu i denna stund som jag skriver ligger världens bästa Adrian bredvid mig och testkryper i soffan. Han "pratar" som 17 och drar i min arm för att komma närmare. Jag trivs med livet. Med min fina familj! Och jag uppskattar det jag har för jag vet hur det är att ha ingenting!

Men jag är missnöjd. Inte med min insida, inte med mitt utseende i allmänhet. Utan med min kropp.
Jag har minst 25 kilo att behöva gå ner. Inte för att bli snygg eller kunna ha kortkort så att säga. Inte inför andra! Men för min egen del... JAG behöver få känna mig fin inför mig själv, när jag tittar mig själv i spegeln vill jag kunna le.
Just nu ser jag knappt mig själv för alla valkar som kommit av graviditeten.
Jag vet, det är bara 6 månader sedan jag födde honom... jag vet att det tar tid att gå ner. Och jag ska ner. För min egen skull.
Men det är fan svårt och jobbigt, att orka och att ha lust.
Att ha en liten skitunge tar på krafterna får en att glömma äta, vilket man måste för att gå ner. Man ska ha ork att gå ner kvällstid till gymmet, vilket man inte alla kvällar har.

Men jag är nöjd med det jag har. Mitt liv, mina vänner och min familj.
Men jag har något jag hellre skulle vilja bli av med och det är 25 kilo kärlekshandtag!