Danderyds sjukhus The reuion

Imorgon skall jag till staden och först leta present till allas vår favorit Christian!
Sedan skall jag luncha med min favorit Jossan.
Sedan skall jag följa med henne till hennes arbeta.
Och det är detta jag nu skall skriva om.

Hon jobbar på sjukhuset där jag kom in, fick besked om att Noel hade dött, där Noel föddes och dödsförklarades, där alla foton togs, de enda fotografierna vi har. Där togs Noels hand och fotavtryck.
Där låg jag i en säng med min son bredvid mig.
Där sprang jag genom korridoren med telefonen tryckt mot örat och skrek ut min smärta.
På detta sjukhus förändrades hela mitt liv, jag, min relation till Rick, min relation till livet och till döden.
På detta sjukhus fick jag säga hej till min son och sedan ta adjö.
På Danderyds sjukhus jobbar de som tvättade, klädde på och höll i vår son.
Och hit skall jag tillbaka imorgon.
Jag är på alla sätt och vis nervös för hur jag skall reagera.
Jag är på alla sätt nervös för hur mitt hjärta skall orka slå när jag gör entre i dessa korridorer.

Jag funderar till och med att åka upp i samma hiss som vi tog för att komma till förlossningen.
Bara för att.
bara för att få vara stolt över att jag klarade det.
Kanske behöver jag få gå i samma fotspår, fast de ändå kommer vara så annorlunda.
Jag vet inte, men jag vet att jag imorgon kommer få stå intill det sjukhus där min son föddes och dog.
Och detta är en prövning!

När jag varit på danderyd några timmar kommer Han att möta upp mig, plocka upp mig i bilen.
Vi skall på vår gemensamma väns fest.
Och jag är så nervös.
Varför?
För att sist jag träffade de människor som skall komma så var jag där med Rick och Han var där med sin tjej.
Och så gör vi entre tillsammans.
Hur skall vi bete oss?
vart står vi?
Jag vet inte...
Och att inte ha kontroll gör mig nervös!

Jag har dessutom köpt ett par grymt fina byxor tills imorgon.
Är så nöjd och så en super pus-up bh...I en mindre storlek i omfång och en större kupa.
Ha ha ha.
Nöjd. Jovars!