Lite lugnare

Imorgon skall jag och min vännina till åklagaren och diskutera rättegången som hålls nästa vecka.
Rättegången mot det största misstaget jag någonsin gjort, mitt ex. (Kallar honom knappt det...)

Jag har känt mig rätt hispig av detta möte. Men så ber jag en viss person ringa upp mig, vet att han kan och vet vad som brukar hända på mötet, rättegången, i fortsättningen.
Och han förklarade, med en varm röst. Den värme som jag bara älskar hos honom.
Han gjorde mig lugnare.
Och fick mig att inse att han kommer finnas där.
DÄR, förstår ni innebörden av en sådan känsla?
Att någon oavsett hur livet far fram finns där...för dig?
Jag känner den känslan i hela min kropp efter vårt samtal.
Jag har visserligen känt den känslan många gånger när det gäller honom, men som ni vet så har jag varit lite osäker det senaste.

Jag har många människor i mitt liv som finns just DÄR!

Min systerYster som är min favorit stora syster, min bästa vän och mitt stora stöd.
Älskar henne överallt!

Tilda som är min sk sister in crime. Hur kan någon på så kort tid bli en så stor del av ens liv? Vet inte vad jag hade gjort utan henne. Its LOOOOVE!

Jossan: Ord är överflödiga, hon och jag, det bara är så och kommer förbli. Vi vet vart vi har varandra även om kontakten mellan oss ständigt förändras, vi ses inte lika ofta osv. Men hon är min cartman!

Mina systerbarn: Ja jag vet det är jag som skall vara där för DEM.
Men ändå, de finns i mitt liv och jag skulle dö för dem om jag var tvungen!

Fler?
Ja det finns en heldel...
MEN konstigaste i denna skara är ändå de jag aldrig träffat...
De jag mötte efter vi förlorat Noel.
De som också misst sitt barn. Som också känt och känner den enorma sorgen.
Som vi stöttat och stödjer varandra.
Klicka på datorn och man vet att man får gehör för det man känner.
NI är ovärdeliga!

Så vad säger man?
Tack?
Ett litet tack känns så fjutigt att säga för dem som räddat ens liv...