Funderingar

Jag är inte bra på att ta det lungt, utan jag skyndar gärna till nästa hållplats så fort jag bara kan.
Jag hastar fram och tänker inte gärna efter vart livets tåg tar mig så länge jag bara är på språng.
På språng från min ångest och jobbiga minnen.
Jag har alltid kastat mig vind för våg i armarna på vem som helst som har lust att fånga en fallande demon.
Jag har kutat vidare snabbare än vinden för att få fatt i det lilla halmstrå som jag så länge greppat efter.

Men inte nu.
Nu går det saknat fram.
Låter styrkan få växa.
Jag har inga livlinor nu, inga armar att falla i så som jag många gånger fallit.
Jag tittar mot himlen och det är stjärnklart i natten. Jag stannar upp en kort sekund och slänger kyssar upp mot sonen.
Han är min drivkraft, mitt löfte till honom är mitt mål.
Att ha någon som håller om mig är inte prio ett längre.
Min son är min nummer ett.
Så jag hastar inte fram något längre.
Även om något hastar fram mig.
En känsla av välbehag får lov att gro ett tag till.
Värmande böljor i hjärtat får hålla mitt sinne varm några veckor till.
Jag hoppas såklart det säger PANG BOM och att det blir en U-sväng mitt på kärlekens motorväg.
För vi har börjat svänga, men vi svänger med tålamod.

Och jag älskar det, att ta det försiktigt, att gå med små steg.
Men så älskar jag också den längtan du får mig att känna.