Åt helvete

Så kom smällen, den slutgiltiga.
Jag blev, om det nu går att bli mer trasig än innan.
Men jag repar väl mig, så småningom.
Mitt största orosmoln är, hur skall jag kunna lita på någon igen?
Lögner har alltid funnits som en svart dimma runt mig.
Svek kom att bli min vardag.
Tills jag träffade honom.
Trodde jag då.

Jag vet inte hur eller när eller om jag någonsin kommer att kunna stå på benen igen.
Kan jag någonsin gå rak i ryggen, någonsin?

Någonstans bortom alla gånger då jag fått stanna upp, plockat spillror så glömde jag bort mig själv.
Vart är jag, den kvinna jag så gärna velat vara, den jag en gång var?
Hon är totaltspårlöst försvunnen.
Det kommer nog ta många många år att hitta dit, att hitta hem.
Jag ser en ljusning ibland.

Jag såg en ljusning med dig, men så föll vi båda två så hårt.
Och så tog vi oss vidare, tillsammans skulle vi klara allt.
ALLT!
Men som jag ser det så klarade vår kärlek inte allt.
Inte mycket.
För på vägen fann du andra känslor, för någon annan.
Men hon är inte jag.
Hon är någon som du förmodligen vill vara med.
Vart är jag?
Vem är jag?

Jag är hon som blev kär i dig.
Trodde på dig, sa till dig, du kommer få jobb. Du är bra!
Så fick du jobb.
Sen åkte jag ner i min svacka och jag svek dig med ett hejdå.
Vi fann varandra igen.
Du förlät.
Så blev Noel till.
Vi var lyckliga.
Lycka blev till sorg.
I sorgen såg vi andra sidor av varandra och jag älskade dessa hos dig.
Vi blev så nära som två människor kan bli.
Du svarade ja att bli min man.
Jag älskade dig mer än någonsin.
Och vi hoppades tillsammans om att få bli föräldrar igen.
Förhoppningarna grusades.
Men jag sa många gånger att vi skulle klara detta.
Snart, snart sa jag hela tiden. (Ibland trodde jag inte på det själv).
Jag grät när du var borta för den ottillräcklighet kjag kände.
Jag hatade min kropp och vår sorg.
Men jag stod ut.
För DIN skull, vår vår skull.
Så kom vi nära målet.
Då bröt du upp.
Orkade inte mer.
Och känslor för någon annan sa du.
Jag föll.
Aldrig mer ligga på din arm och somna.
Aldrig mer.
Jag klövs itu, jag går sönder.
JAG är borta.
Vart är jag?

Det enda jag har kvar är min sorg.
Sorgen efter min största förlust någonsin.
Förlusten då jag förlorade mina drömmar om en familj tillsammans med dig.