Det var länge sedan som jag grät så många tårar som jag gråtit idag.
Men tårarna bränner likt förbannat lika mycket.
Jag har inte gått och blivit immun från sorgen, från smärtan att förlora.
Idag har vi pratat.
ganska mycket.
Jag har slängt ringen, slängt saker på golvet, skrikit, gråtit och slagit handen i bordet.
Jag har sagt onödiga saker.
Men saker som jag behövde få ur mig.
Här är en onödig del av diskussionen:
Jag -Jag har absolut ingenting kvar
Han -Jodå
Jag -Jag litade på dig, trodde du hade bestämt dig för att leva ditt liv med mig.
Han -Det trodde jag med ju
Jag -Jag vill ligga där Noel ligger, det är dne enda platsen jag vill vara på just nu. Jag litade på dig och när han dog så levde jag för din skull. Det var ju onödigt.
Han - Nej det var det inte
Jag -JAG LITADE PÅ DIG, jag har inte ens en gravsten att gå till, jag har aldrig hållt i min son för jag LITADE på dig när du tog dessa beslut. Jag har INGENTING kvar för att jag litade på dig
Han -Tror du det var så lätt för mig att ta dessa beslut
Jag - Du gjorde det iallafall
Sen slängde jag ringen, tidningar, senapsflaskan, alla papper som låg på bänken.
Och jag skrek, tårarna rann, jag fick svårt att andas.
och jag ångrade djupt vad jag sa.
Även om det var nödvändigt för MIG att få ur mig de känslorna jag gått och tänkt på så var det inte nödvändigt för HONOM att få höra det.
Inte skyller jag på honom för att han valde minneslund (även om han vet jag ångrar att vi ej har gravsten) eller att han sa att vi inte skulle hålla Noel (även om jag gråtit litervis av tårar för att jag ej gjorde det).
Det var så onödigt av mig att slänga ur mig detta.
Samtidigt som det kändes så ofantligt skönt.
Hur som haver så efter dessa känslostormar kändes det plötsligt bättre och skönare att sitta ned att prata. Han kramade om mig för första gången på en vecka och jag höll hans hand.
Han orkar inte och vill inte mer.
Han säger sig älska mig, men inte som förr.
Men jag vill ha honom mer än någonsin.
Även om inte allt vart bra mellan oss så känns det sjukt, mycket sjuk att veta att jag inte kommer dela alla drömmar med honom.
Kanske hittar vi tillbaka, kanske inte.
Just nu känner jag mig bara tom, så tom.
Och jag saknar vår son.
Oerhört.
Jag har ingenting!
Ibland är det så olika. En sörjer, en stöttar. En skriker, en annan tar emot. En går, en annan står kvar.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att det löser sig till det bästa för er. Det gör jag.
Som ett förslag till den uteblivna gravstenen så kanske ni kan arrangera en egen plats i trädgården, inomhus eller så. Där vi tänder ljus, småpratar lite... ett rum för er och Noel.
Och vill du påminna dig om Noels fysiska kropp så kan du hålla i någonting som är jämlikt med hans vikt. Inte samma sak, jag vet.
Men som mina flickor, 410 och 420 gram... det är som... en konserv med majs. Kanske låter makabert och bakåtsträvande... men ibland kan det vara en skön tanke..."så här mycket vägde dem."
Det är ju på sätt och vis ett bevis för att han faktiskt fanns i fysisk form hos er och nu är en ängel som busar runt bland alla andra änglabarn.
Jag tror att han tar hand om mina flickor. För vad jag förstår så har han varit i Himlen lite längre än vad de har (12 veckor i övermorgon) så jag tror att han visar runt dem till alla de häftigaste bus-ställena, bästa bygga-koja-ställena och bästa kik-stället.
För han kikar ju ned på er, så klart!
Om mina ord gjorde ont så radera dem bara, jag vill bara lätta upp i allt det svåra.
Massa kramar
från en änglamamma till en annan
Gumman..! Jag önskar jag kunde ta bort allt det onda. Det är inte rättvist.
SvaraRaderaJag tänker på dig vännen min! Så ofta. Stora varma kramar
Hej igen vännen. Jag ville bara säga att jag finns här, om/när du behöver.
SvaraRaderaDet gör så ont i mig att du ska genomgå denna mardröm... finns inga ord..
Kram!