På jobbet

Det är möte idag. Jag sitter på jobbet och väntar ut tiden.
hatar detta! Skift, det är så det känns.
Jag har en underbar man som både hämtar min hund på dagiset och sedan även hämtar sin extremt trötta kvinna efter ett möte hon inte vill vara på.
Underbara underbara man!

Det har varit två intensiva veckor om man 1 tänker till känslostormar och 2 tänker på alla människor vi besökt. Det har varit hans kompisar och familj, min familj och lite fler av hans vänner.
Min hjärna snurrar på som fasiken så nu måste jag nog ta det lite lungt med alla intryck och nya möten.
Men visst är det underbart! ((som allt annat just nu=)

NU ska jag gå på toa för femtioelfte gången idag sedan skall jag krypa ner i soffan en sväng innan mötet börjar.

TJING!

Lite allt möjligt

Jag är verkligen dålig på att uppdatera just nu. Men har så mycket annat för mig än att sitta på nätet. Ja som att sitta och mysa med min käraste till exempel!
Helt underbart liv jag lever nu.
Visst allting kan allting bli bättre men detta är snudd på bäst.
Allting kommer att bli fantastiskt tror jag och jag känner så mycket kärlek.
Kärlek kärlek.

------------------------------------------------------------------------------------

Snart är det Noels tvåårsdag.
Ont.
önskar han fick vara med om detta jag nu är med om.
Min lilla pojke.
Jag älskar dig, saknar dig!
Oerhört!
<3
En smärta som aldrig kommer försvinna helt.

Ärtan pärtan pyron pa...

...Eller något.

Jag känner mig glad, lycklig, positiv.
Nöjd med tillvaron.
Det kan bara bli bättre, det känns i hela mitt hjärta.
Jag lever och jag älskar.

<3

Om att tänka positivt!

Det är svårt att tänka positiva tankar när man vet hur lätt allting kan vända.
Jag försöker.
Jag berättar öppet för min omgivning, just för att få de där glada reaktionerna som jag så väl behöver. Jag vet att många gör tvärtom, de väntar och väntar tills de 2måste" berätta.
Men som sagt jag behöver alla glada tillrop jag kan få.

Jag är inte så där sjukligt orolig.
Men jag tror det kommer, det är jag säker på.
Jag är så pass chockad och kan knappt tro att det är sant så alla känslor har ej hunnit infinna sig ännu.
Men jag är glad.
Mitt hjärta är glatt.

Jag sitter på jobbet och väntar på älsklingen.
Vi skall dra ner till småland och till min kära syster med familj.
Imorgon skall vi träffa pappa och farmor plus en av bröderna.
Det känns lite pirrigt.
Men antar det är nödvändigt att börja träffa familjerna nu hö hö hö.

AJA. Denna helg kommer bli kanonbra.

Överraskad

Idag skedde något som fick min värld ur balans. Totalt!
Glädje tårar blandad med rädsla.
Pirr i hela kroppen.

Hemlighetsmakerie.
Well hell yea.

min hjärna skapar oreda

Ja så är det. Min hjärna skapar ofta oreda i mitt liv. Jag tänker, analyserar, funderar och varje ord kan bli till tusen olika meningar när jag väl sätter igång.
Jag avskyr det i mellanåt och anser faktiskt att det är en av mina sämsta sidor, det här med att tänka för mycket.
Många små problem kan bli till stora och så är man igång igen.
Ibland funderar jag på hur någon kan stå ut att leva med mig.
Visst att med tiden, när man är mer säker på personen och situationen, då kan det bli lite mindre funderingar.

Äsch, går inte ens föklara.
Men jag hatar i allafall att tänka sönder saker, saker som egentligen är superbra!

Fin, finare, finast

Idag är jag hemma.
Har huvudvärk.
Kaspian har börjat på sitt nya hunddagis och är jätteduktig. Är så stolt över honom.
(Och ja man kan vara stolt över sin hund, han är ju min bebis ju)
Det enda som är jobbigt är hur han ej vill gå ifrån mig när jag lämnar. Det gör ont i mattes hjärta.
Men vet ju att han har det bra och leker järnet!

Igår när det var en sån där dålig dag då blev jag stressad när klockan slog halv sex och jag visste att Daniel snart skulle komma hem.
Jag vet ju att sådana dagar då syns min smärta rakt igenom.
Och jag hmm, skäms inte för att prata om den eller visa den. Inte alls. Men samtidgt så har jag inte hittat balansen eller styrkan på något sätt. Ja att prata om den med honom. Med en person som inte varit med under den jobbigaste perioden. Känner att det blir svårt att förklara. Svårt att göra smärtan rättvis på något sätt.

Mina vänner och min familj som var med mig under graviditeten, Anna, Jossan, Jonna, Lena, pappa, mamma, bröderna, farmor... Ja alla dem de såg ju, de kände ju det jag kände med mig.
Jag har kunnat berätta och prata med dem på ett helt annat sätt. De var ju med och gladdes åt min och Ricks son. De var med och sörjde en pojke de aldrig fick träffa.
Och som Rick och jag som delar den största sorgen i världen. Vi har alltid kunnat prata om den. Utan att säga någonting.
Daniel MÅSTE vara en del av mig sorg. Jag behöver det.
När jag låg på hans arm och tårarna föll igår så kände jag att jag behöver få gråta hos honom.
OM han skall vara en del av min framtid.
Noel är för stor del av mitt liv för att inte pratas om.

Jag känner ju starkt att Daniel kanske är han jag går hand i hand med in i framtiden.
Och hur skall jag INTE kunna dela sorgen efter Noel med honom då?
För en dag kanske vi bestämmer oss för att skaffa barn.
Ett barn som kommer bli Noels syskon.
Och jag kommer att känna, gråta, vara rädd, vara orolig och vara ett psykbryt många gånger.
Så för våran skull, min och Daniels, så MÅSTE jag prata om det.
Jag måste våga visa de där dagarna för honom när hjärtat hugger till och gråten i bröstet väller ut.

Och jag som aldrig varit en sådan som gråtit inför folk. Som haft svårt för att tala om det innersta, det som inte syns.
Men med honom går det konstigt nog.
Att visa mig svag inför honom är så jävla skönt att våga göra.

Noel kommer ALLTID vara en del av mitt liv, vara en dröm som gick i tusen bitar.
Men framtiden ligger längs mina fötter och jag vet att Noel är glad över att hans mamma ler och känner en viss harmoni i sin kropp.

Min älskade pojke.
Min älskade nya man!

Det finns så mycket i mig...

Det finns så mycket i mig som aldrig kommer att få utlopp.
Det finns så mycket kärlek i mig som aldrig får visas eller ges på det sättet jag vill.
Det finns så mycket jag vill säga och så jävla lite som kommer ut.
Jag saknar dig!
Det mest välanvända ordet i min vardag.
Jag saknar min pojke.

Jag vet inte hur eller när eller om jag i slutändan klarar av denna smärta. För den gör så ont. Den tar tag om en likt ett strypgrepp och släpper inte taget.
Och det gör ont.
Ont att minnas, ont att INTE minnas. Ont att sakna och det gör förbannat ont att älska någon så mycket som man inte får vidröra.

2 år, det är snart två år. De säger att sorgen blir lättare och det kanske är sant. Men när då?
Jag tänker varja dag på alla saker vi skulle ha fått uppleva.
Hur du skulle ha sett ut nu, hur vi skulle ha lekt, tjivats och hur du skulle ha varit min hela vardag.
Min älskade pojk.
<3
Mitt hjärta!

Min saknad och min smärta, min sorg och mina tårar. Det är min kärlek till dig.
Och av dessa 5 ingridienser har jag en hel drös!

Några tankar

Jag uppdaterar inte så ofta, inte som förr. Dels pga att jag inte har den rätta inspirationen vilket gör att orden inte ploppar ur mig som de brukar. Och dels pga att jag sällan är för mig själv med mina tankar.
Det brukar bli så i mellan åt att jag laddar ur och skriver ingenting för att sedan återfinna orden och skrivandet. Idag känner jag att jag behöver skriva men jag vet knappt om vad eller varför.
Men skriva behöver jag!

Jag har flyttat nu, eller i allafall halvt om halvt. Har flyttat mina kläder hem till Josefin och bor där nu. Det känns helt okej.
Det är mycket tankar och innan allt är helt klart kommer de nog inte att försvinna.

Jag har en känsla i min kropp som inte vill försvinna. Vet i fan vad den vill eller vad den skall visa sig i för form men jag känner mig energilös.
Jag borde ju sprudla och vara superduper glad hela tiden, jag är ju nykär i en man som är helt underbart bra emot mig och allt med honom känns så himla rätt.
Kanske är det bara så att det är den gnagande rädslan i mig som uppenbarar sig som en sten i mitt bröst?
För jag är rädd, rädd för framtiden och vad den skall ge eller ta.
Har min gamla "önskan" och längtan kvar som jag haft sedan 2007... och så vet man att man får räkna månader och kanske år innan den ens är aktuell att ta upp till ytan igen. Och den dagen den tas upp till ytan är det en jävla process som ligger framför mina fötter.
Det gör mig rädd.
Jag är rädd för att vakna upp en dag och att allt det som känns så underbart rycks ifrån mig som det underbara ryckts ifrån mig så många gånger förr.

Jag är vannsinigt kär i Daniel. Han är underbar och himla fin. Han ger mig en trygghet jag aldrig trodde jag skulle känna igen. Han får mig att le med hela hjärtat och jag mår bra i hans sällskap.
Jag är så rädd för att missta detta att jag inlindar mig i min egen rädsla gång på gång.
Som om jag ville springa ifrån det bara för att själv avsluta det så att jag ej blir chockad den dagen då allting tar slut.
Jag är så jobbig!
Jag vill kunna njuta fullt ut av det han och jag har men ändå gör det mig så vannsinigt rädd att jag backar i allt det jag skulle vilja göra och säga.
När han tar mig i sin famn vill jag för alltid stanna kvar men när han släpper taget och vänder sig om för att somna om natten kryper det onda längs min ryggrad.
Imorgon kan allt vara borta...