Nära men så långt ifrån.

Det är så frustrerande att du sitter bredvid mig och att jag ser att du hör mig men du gör det utan att lyssna.
Hur kan vi kalla det "vi mot världen" när jag känner mig så ensam och tom?
Jag vill inte skrika åt dig men när väggen blir allt tjockare är det precis det som jag gör.
Tårar som faller och gör kinderna blöta faller för rädslan att förlora.
Vill inte vara rädd men inte heller tom.
Kan inte för världen förstå hur det kommer sig att vi aldrig ser till att kämpa lite extra.
Skapar ett engagemang.

Jag försöker få dig att förstå mig men jag inser snart att det kommer du aldrig göra. Men hoppet sägs vara det sista som lämnar en.

Det finns två textrader från två underbara musikverk som sätter orden i min mun:

"Tänk att något så nära kan vara så långt bort" Hellström
Och;
"Sometimes love just aint enough" P.smith.

Åh gud jag är för trött för att orka

Published with Blogger-droid v1.7.4

Den sista vilan

"Det finns ett löfte ifrån en gammal sägen
Att modersögat aldrig slocknar ut.
Den kastar solig strålglans över vägen
Och följer oss till livets slut.
Så följer oss Din kärlek rik och stor.
Hav tack för allt du kära mor."

Dagmar Karlsson
2 Januari 1921
4 Oktober 2011

Älskade farmor.

Farmors begravning var så fin, så hemsk, så rofylld så enormt jobbig!
Mina tårar började direkt när jag steg in i kyrkan och såg den vackra kistan med de vackra blommorna och den lilla ängeln jag köpte till farmor efter att hon somnat in.
I denna träfärgade kista ligger farmor! Jag kunde inte under hela begravningen slå undan denna tanke och det fick mig att bryta ihop några gånger till den del att jag nog hade gått ut om jag ej satt längst in.

Min kusin Hans spelade Amazing grace på saxofon i början. Det var så vackert och han var så enormt duktig. Tänk er ett blåsinstrument, att bemästra det när man har gråten i halsen.

Prästen pratade om farmor och hur hon gav av sig själv och alltid ställde upp. Han kom till en del av den texten då jag trodde bokstavligt talat att jag skulle kvävas av mina tårar. Han pratade om hur hon alltid hjälpte och ställde upp för sina barn och barnbarn! Och nog ställde hon upp alltid. Denna vackra människa!

Som en bro över mörka vatten
När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd,
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

När skuggan faller kall, där du går fram
När fågeln inte längre syns, och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Över mörka vatten, över mörka vatten
Styr mot havet nu, segla bort
Nu är din korta stund, det liv du väntat på
Följ vågens väg, se djupet skrämmer ej
För jag är här hos dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Över mörka vatten

När denna låten sjöngs av en helt bedårande röst så tittade jag åt sidan och såg min systerson Albin bryta ihop. Älskade unge.
Jag fick bokstavligt talat panik, ville bara gå dit och krama om honom och säga att allt skulle bli bra. Men jag satt för långt bort.

När begravningsgudtjänsten var över ställde sig bla pappa och mina två bröder Peter och Mats upp. De gick mot kistan för att bära vår älskade Dagmar till sin sista vila. Det var HEMSKT! Jag kunde inte titta först! Men var tvungen. Det var samtidigt så fint och värdigt vår älskade farmor att få bli buren till sin plats! Hon som alltid burit dem hon älskar på sina axlar!

Det blev kortege ut med alla bilarna till Högsby för att gravsätta kistan. Det var skönt med en "paus" i bilen. Huvudet höll på att sprängas av alla tårar!

När vi sedan stod där, efter att de sänkt ner henne blev tiden så overklig. Helt plötsligt rusade min bror Mats fram till mig, tog mig i sin famn och krampaktigt höll han om mig och vi grät. Tillsammans gick vi fram till graven, la våra blommor hos henne och fick lov att säga något om vi ville. Pappa tackade för allt hon hade gjort... jag själv hade så mycket att säga men fick bara fram ett ynka "tack".

Älskade farmor. Sov så gott.

MITT TAL som jag minns det under kaffet(spontant efter att en vän till farmor dragit roliga historier om fusk i kortspel)
Så farmor fuskade redan då? Ja det där fusket är något som vi alla känner till. Hur hon fuskade på yatzy, helst efter att hon fick problem med sina händer! Ibland fastnade en tärning eller två i mellan fingrarna. Hade då de övriga tärningarna blivit ett bra slag, slog hon bara ner de tärningarna på bordet. Var de övriga tärningarna däremot ett dåligt kast så sa hon "jag slår om, de fastnade". Men farmor fuskade inte bara, hon gjorde mycket bra saker. Sven-Åke pratade om hur hon alltid ställde upp. Och det gjorde hon verkligen. Det fanns en tid i mitt liv då jag behövde henne och hon tog mig under sina vingar! Hade hon inte gjort det, så hade jag förmodligen inte stått här idag. Min farmor räddade mig! Och jag älskar min farmor så mycket! Farmor trodde på änglar, inte att man fick vita vingar och virvlar omkring där uppe, utan att man finns med dem man älskar tills den dagen man ses i himlen. För hon trodde på att man ses igen. Så med det är jag glad att hon nu äntligen får träffa farfar och att vi alla får träffa henne igen.

Jag är så stolt över att jag sa detta.
Älskade farmor

Försöka sova...

Jag är så sjukt trött. Ögonen går i kors. Ligger i sängen men kan inte riktigt slappna av.
Skulle behöva skriva av mig om begravningen men orkar inte. Inte nu och inte när jag bloggar från telefonen. Kort sagt iallafall, den var vacker men ruskigt jobbig...

Farmor. Du fattas mig

Published with Blogger-droid v1.7.4

Min farmor!

Min älskade farmor har lämnat oss. Lämnat mig.
Mitt hjärta gråter.
Mellan blöjbyten och barnaskrik så möts jag av tanken, av det onda, att hon inte längre finns kvar.
Jag har inte så mycket tid att sörja men när jag får de där stunderna över så är det henne jag tänker på.

Min älskade farmor.
För mig var hon inte bara en farmor.
Utan hon var en förebild, min hjältinna och min räddare.

Om inte farmor hade funnits där för mig när jag så väl behövde henne hade jag inte suttit här idag.

Det fanns en tid i mitt liv då jag var så olycklig och hade det så enormt jobbigt. En tid då jag hellre tog ett piller istället för att känna.
Jag var inte gammal, jag var ung, för ung för att behöva må som jag mådde.
Och ingen verkade bry sig om att ge mig en hjälpande hand.
Då klev farmor in. Lät mig bo hos henne.
Tvingade i mig frukost och såg till att jag bäddade min säng och städade mitt rum. Tvingande hem mig innan klockan slog på övertid och såg till att jag låste dörren om natten!
Hon gav mig gränser och hon gav mig rutiner.
Hon såg till att jag fick det som alla barn behövde, en trygg plats att komma hem till.

Då var jag för ung för att uppskatta det hon gjorde. Jag bråkade med henne och skrek. Jag var arg och "rebelisk". Jag ville ga min egen väg, utan att inse att den vägen skulle förgört mig om jag fortsatt gå. Hon satte stopp!

För några år sedan sa jag till henne att jag älskade henne. Jag bad om ursäkt för hur jag betedde mig och då sa hon något som jag alltid kommer bära med mig. "Jag vet att du mådde dåligt och att det var därför". Sedan fortsatte hon med att poängtera att frukosttvånget och städningen och reglerna var detsamma, det var just därför hon gav mig detta. För att jag mådde dåligt och att jag behövde det.

Åh farmor! Jag behövde det verkligen och jag behövde dig! Har alltid behövt dig.
Du har alltid varit så otroligt viktig för mig. Du ÄR viktig för mig.
Du räddade ju mig.
Du var den vuxna personen som vågade se mig.
Som gav mig en hjälpande hand och för det kommer jag alltid vara så oerhört tacksam.
ÅH farmor.

Jag älskar dig!

psst, Agnes heter Wally efter dig...

Nattskräck...

Vår lilla kille har drabbats av något som så fint kallas för nattskräck.
Det betyder att han i sovande tillstånd skriker i panik och slänger sig fram och tillbaka. I Natt hade han ca 5 st såna här "attacker" i 30-45 minuter. Sen var det lungt någon timme sen körde han igen.
Å jisses vad trötta vi var när klockan ringde i morse och nu är jag ännu mer trött.

Man tycker så synd om honom men han sover ju och är inte vaken. Otäckt som fan är det iallafall.
Man får ju ingen kontakt med honom och vid försök till att väcka honom blir han arg.
Det sägs ju att man skall undvika att väcka dem som drabbats av nattskräck, men man vill tillslut bara ruska tag i honom för man blir så grymt frustrerad.

Inatt hoppas vi på en lugn natt. Vi behöver alla sova ut.

Femtiotusen saker att hinna...

...fast egentligen är det exakt så här.många saker att fixa innan Agnes kommer:

1 Tvätta upp de minsta kläderna.
2 Städa
3 Försöka sova ut
4 Bädda säng och vagn
5 Skruva ihop garderoben

Och eftersom min snälla svärmor lät mig/oss ge över påsen med tvätt till henne så går ju faktiskt en sak bort. Och då vi även får barnvakt imorgon för att hinna städa så är ju det förmodligen fixat tills i veckan.
Sova känns ju relativt svårt med det onda plus en son som vägrar sova en hel natt just nu... ja om han ej sover nära,nära mig vill säga...
Så det antar jag att vi hoppar.

Men som synes SÅ mycket är det inte kvar så snälla lilla (eh,...lilla?!) Jag. Stressa av! Take a break!!! Du hinner!

Published with Blogger-droid v1.7.2

En vecka

Snart är det dags för mig att hämta hem min lilla underbara sötnos på förskolan. Han trivs som fisken i vattnet och det gör jag med som det verkar nu. I maggropen känns det toppen.
Nu hoppas vi dock att han håller sig frisk och inte blir sjuk inom det närmaste!

Idag är det en vecka tills vi ska in på förlossningen. Hu! Jag är så sjukt nervös, men ändå inte. Vill ha det gjort. Och sen, aldrig, aldrig mer.
Det är ju inte direkt fler barn jag inte kan tänka mig utan grejen med att vara gravid.

Och på tal om det var jag på preventilmedelsrådgivning idag. Och det var ju verkligen värdelöst. Herregud vilken oproffsig människa.
Hon avbröt mig och hänvisade mig till andra ställen och lyssnade inte ett skit. Det jag fick var att två broschyrer och hejdå.
EH?!
Jag ville ju prata lite om sterelisering alternativt annat bra medel. Men blev inte ett dugg klokare. Bara tio minuter fattigare.
Jaja, endel är så fruktansvärt oproffsiga att man blir irriterad!

Tjolahopp och hej

Lycka

Lycka är att se hur magen rullar och buffas till och veta att det är mitt tredje kärleksbarn som gör sig till känna.

Ettan kom 2007. Lilla Noel som vände om. Jag tänker på honom varje dag och även om det vare sig syns eller hörs så sörjer jag tiden vi aldrig fick tillsammans.
Nr två, Adrians alla små finurliga saker och busstreck gör att jag saknar lite extra. Man undrar ju om även Noel skulle gjort mig små galen men sina upptåg. Kanske, förmodligen och jag vet inte.
Jag önskar jag hade fått äran att veta. Jag sörjer sonen jag aldrig fick äran att uppfostra!
3:an. ..kommer så småningom.Närmare bestämt så är hon med största sannolikhet här om åtta dagar.

Detta i sin tur betyder att jag under mitt 29åriga liv lyckats med att skapa tre helt fantastiska mirakel.
Jag liksom.
För stjärnorna kan vittna om att dessa tre underverk är det bästa jag någonsin kommer uppnå.

Mina fina tre. Jag älskar er

Published with Blogger-droid v1.7.2

Segare än seg

Förr, älskade jag att blogga till den del att jag bloggade mest hela tiden. Nu räcker inte tiden till och i och med det så minskar liksom motivationen.
Men jag älskar fortfarande att skriva därför känns det så dumt och irriterande att jag inte ser till att fortsätta. Brukar ju må så mycket bättre efteråt!

Snart är det dags för lilla Agnes att komma till oss. Om två veckor exakt idag skall vi in för att bli igångsatta. Tiden har gått så väldigt snabbt att jag knappt hunnnit reflektera över att det faktiskt kommer att finnas ännu en liten människa att älska och vårda.
Jag har funderar mycket på hur sjutton man ska kunna älska någon lika mycket som man redan älskar Adrian. Klart kommer det bli så, men det känns ändå som en omöjlighet.

Och snart är det Oktober igen. Oktober innebär att Adrians och Agnes storebror fyller år. 4 År blir det den 11 Oktober. Helt sannslöst vad tiden har gått fort.
Jag tänker givetvis på Noel varje dag men jag har verkligen lärt mig leva med att han inte finns. Har liksom "förlikat" mig med att han aldrig kommer att springa runt här och busa med oss. Det känns tungt, riktigt sorgligt men han finns ändå med oss i våra hjärtan!
Även i år skall jag träffa Noels pappa. Det blir att köpa presenter och äta lunch ihop för att sedan gå till minneslunden. Det känns så skönt att veta att vi fortfarande vill dela denna dagen tillsammans. En självklarhet för mig men inte för alla.

Adrian har börjat förskola och jag trodde jag skulle ha mer ångest över det än vad jag har. Han trivs så himla bra óch jag märker att han mår bra av all stimulans och alla saker man får göra där. Precis vad han behöver. Det är ju iallafall betydligt roligare att vara där än med denna tjocka mamma som knappt kan röra sig.

Efter att Agnes kommit till oss tänker jag göra något drastiskt för att inte bli gravid igen. För nu räcker det. Nu är det tredje gången och det är bra nu. Jag hatar att vara gravid även om jag älskar resultatet. Men jag orkar inte mer. Min kropp vill inte mer. Har ont i varje del av den och jag ska ta tillbaka mig till den kropp jag vill leva med.
Då blir det hårdkörning med GI och bloggande i min andra blogg "Kampen om mina gamla jeans". Hade ju precis startat den när Agnes blev till, så det får bli nypremiär på den sen.

Nu får det bli lite lunch sen är det dags att bege sig till SÖS på sista barnmorskebesöket samt Ultraljud.
Tjing

myspys

Mycket i mitt liv är så mysigt just nu. Även om jag och min son har x antal små konflikter per dag så har vi det mestadels mysigt.

Häromdagen var vi på stranden tillsammans med Josefin. Helt underbart. Det är så kul att se hur Adrian älskar att plaska och älskar att busa.
Jossan ska förövrigt lämna oss i ett helt år för nya Zeeland. Jättekul för henne men gissa om jag kommer sakna henne.

Idag är Adrian hos barnvakt. Jessica och Joel har honom. Hans pappa var på iron maiden igår i Göteborg. Och jag själv ska strax kidnappa Tilda för att ge henne möhippan hon sent skall glömma.
Så skoj!!!

Published with Blogger-droid v1.7.2

Småland

Världens goaste son, hans pappa och jag är nere i Småland.
Igår firade vi midsommar i stilla ro och hade det trevligt hos ett par vänner till min systers familj.
Idag är lillebror och Jessica här i Tuna. Vi ska ta oss en Pizza och sen bara umgås. Så härligt.

Imorgon dock åker vi hem utan Kaspian. Så tråkig! Men den lilla illbattingen ska få bo hos Peter och Jessica och det kommer bli toppen för honom.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Egentid

Tror jag behöver få egentid. På riktigt. På RIKTIGT.
Jag känner mig inte glad över att min man drog iväg ikväll igen. Å jag har suttit här i en timme och försökt få vår son att sova.
Måste packa inför Småland imorgon.
Jag är trött.
Jag har ont.
Suck.
Behöver egentid.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Man blir lite trött...

Jag är lite trött och det beror inte bara på järnbristen som jag tydligen lider av. Utan jag blir trött på att vissa personer skall himla med ögonen och kommentera hur "vild" min son är. Ja han är lite sk vild.
Men det är ju för att jag tillåter honom att vara det. Jag vill att han skall våga dra ifrån mig och kolla och utforska på egenhand. Att han ska våga bli arg på mig och att han skall våga utmana sina egna gränser.
Det är ju så han lär sig och utvecklas.
Och visst blir jag trött av att få springa och att det uppstår konflikter titt som tätt mellan oss men det hör ju till.
Jag får dock lite blickar som sagt och kommentarer av andra föräldrar.
Jag undrar hur jag då för att vara dessa till lags skulle gå till väga?
För jag ser inget annat att göra än detta isåfall:

Stanna inne!
Låta min son leka ensam så att han ej råkar vara bredvid något annat barn och "stöka runt".
Vara tyst och inte säga ifrån om han inte lyssnar på mig.
Inte ta i med de sk hårdhandskarna (som för övrigt är väldigt mjuka eftersom han BARA är ett år) i närheten av andra människor.
Prata med "snälla och mjuka rösten" trots att min son behöver en tillsägelse?
Ta alla konflikter hemma och aldrig ta en utanför vår dörr...

MEN NEJ:
Jag väljer att ta konflikter med honom oavsett vart jag är.
Hur skall han annars lära sig vad som är rätt och fel?
Suck.
Jag blir så förbannat jävla trött på folk.
Hållkäften i stället liksom.
Sluta vara i vår närhet!
Det är ju inte så att jag tvingar folk att vara i vår närhet om det ej duger!
Men tycker det är jäkla synd att inte inse att barn är olika.
Beter sig olika och utvecklas på olika sätt.
Min son mår prima och min son är högt älskad.
Min son är trygg och min son är snäll och kramig.
Han är underbar.
Ingen kan få mig att tro något annat!

A¤G¤N¤E¤S

Agnes.
Det är namnet som den lillasyster i magen kommer få bära när hon tittar ut i september!
En lillasyster.
Så häftigt.

Vi längtar efter dig Agnes

mys

Igår var vi inne i stan en heldag. Bara strosade runt och myste. Åt lunch i kungsträdgården där det var "smaka på sthlm". Sedan begav vi oss till skeppsholmen och där passade vi på att sola och äta glass medan Adrian låg i vagnen och sov.
På vägen mot tbanan hittade vi en uteservering där vi slog ihjäl några timmar. Jag fick dock hålla mig till iste.

Idag är vi barnvakt åt Emma medan hennes föräldrar tar sig lite egentid. Imorgon ska hennes föräldrar passa Adrian så tar vi oss en dag ute för oss själva.
Lyxigt värre!

Idag har vi även blivit ägare till ett radhus. En femma med gavelläge och det känns toppen faktiskt!

Published with Blogger-droid v1.6.8

morsdag

Igår var det morsdag. Den glömdes bort. I år igen! Efter att Noel kom firade jag och hans Pappa dessa mamma och pappa dagar med en liten mindre gåva. För att visa uppskattning gentemot varandra. I två år har jag varit mor till ett barn på jorden. I samma stund slutade Noels pappa att uppvakta mig på denna morsdag. Såklart. Han tänkte väl att D skulle ta vid. Men icke. Två år i rad har morsdag glömts bort.
Trodde väl aldrig att det skulle ske i år med tanke på hur ledsen jag blev förra året. Men tydligen.

Känner mig ledsen och besviken.
Morsdag och farsdag betyder något för mig.
Och jag kan tycka att dagar som betyder något för någon borde man uppmärksamma om man älskar i en relation.
Så idag är jag ledsen.
Rakt in i hjärtat.

Trots att jag är mamma till mina underbart fina ungar.

Published with Blogger-droid v1.6.8

dalarna

I helgen var vi i dalarna. Daniels föräldrar var också där. De har en stuga i skogarna som är helt fantastiskt mysig. Hade kunnat vara där hur länge som helst om det bara funnits en toaletten med Rinnande vatten. Jag vägrar gå på utedass. Så jag håller igen och får ont i magen istället.

Vi var på en loppis i hjortnäs när vi var där. Helt plötsligt såg jag ett bekant ansikte i massan och mitt ansikte var bekant även för henne.
För några år sedan korsades våra vägar över Internet. Vi har båda förlorat varsin liten pojke.
Det var ett fantastiskt varmt möte så jag där helt överaskande. Tänk vad världen är liten.

Published with Blogger-droid v1.6.8

det här med egentid...

Man har bristvara på egentid när man har barn. Iallafall jag (och många med mig). Detta trots att jag lovade mig själv att se till att ta mig det. Men man hinner inte alltid.
Jag är i behov av egentid i mellan åt. Det tror jag de flesta är. Men just nu känner jag ett stort behov av att ha tid tillsammans bara jag och min man. Det har blivit alldeles för lite sånt det senaste. Så vi försöker tänka på det. Om det så bara är att sitta i soffan ihop kurade tillsammans och ha en hand på varandras lår. En liten beröring som kan göra så mycket för ens välbefinnande.

* Bilden är tagen sittandes på toan. Inte ens där får man vara i fred. :-)

Published with Blogger-droid v1.6.8

Adrian och farmor.

Adrian har världens bästa farmor

Published with Blogger-droid v1.6.8

min sötnöt

Han är så duktig på att gå. Även med skor och tunga kläder. Gissa om denna mamma är stolt?
Oja. Mest hela tiden...

Published with Blogger-droid v1.6.8

Tänk att ett år redan gått

Den 30 April 2010 kom en liten kille med ett mörkt hårsvall till vår värld och till vår lilla familj.
Han var allt annat än planerat. Jag och hans pappa hade precis träffats när det visade plus på stickan men vi vart ändå glada och visste att detta barn ville vi ha!

När de la upp Nils ADRIAN Karl Boström på mitt bröst vällde tusentals känslor fram genom min kropp.
Där var han, vår lilla pojke. Så vacker, så underbar, så gudomligt älskad och fin!
Vi höll i hans lilla hand d där han låg mellan oss första natten tillsammans på SÖS. Vi grät lite i mellan åt, av lycka såklart!

Så kom vi hem. Och nästan som i ett vingslag så kom ettårsdagen. Precis som alla sa "Det går fort". Och ja, det gjorde det sannerligen.

Jag har iallafall njutit av första året. Precis som jag lovade mig själv att göra. Jag har njutit av skratten som klingar här hemma och av alla små framsteg i utvecklingen som min lilla gosse gjort. För det händer saker varje dag. Och jag tittar, ler. förundras av det lilla mirakel som finns i våra liv.

Nu 1 år!

Vi älskar dig Adrian!

Grym

Ettåringen är helt grym nu mera på att gå.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Veckan som lider emot ett 1årskalas

From i fredags har lillskrutten varit sjuk. Hög feber med en feberkramp som resulteradse i ett besök på huddinge akuten!
I Tisdags vaknade han upp utan feber och herregud så skönt det var. Inte bara det att vi har varit oroliga. Vi hade tusen saker att göra i helgen som var men allt blev förskjuten och det blev grin och lite bråk och att sitta inne nästan hela helgen. Allt tar fem gånger så lång tid med en liten sjukling i familjen.
Nu är han som skrivet dock feberfri igen. Mår mycket bättre trots att snoret rinner.
MEN han är så medtagen. Sovrutinerna är åt helsike. Han är mammig och vill helst vara hos mig hela tiden. Sitta i knät. Gråter när jag sätter ner honom för att kanske dra på lite mascara.
Det är så frustrerande.
Men det positiva tänkandet med detta är att: Jag är viktig för honom. Och det känns underbart att få vara så viktig som bara en mamma kan vara för ett barn.
Jag älskar att vara mamma. Och min son är underbar.
Just nu skriker dock kropp och själ efter lite egentid. Och det tänker jag ta. Efter att helgen är över.

För i helgen fyller lillskrutt ett helt år. Det är alltså ett år sen vi fick en sådan vacker skapelse i vår famn. Helt otroligt. Underbart!
Första året har inte varit så jobbigt som alla sagt. Jag har älskat, NÄSTAN, varje sekund av detta år.
I helgen kommer det massor av människor för att fira min lilla pojkes dag.
Det gör mig så varm i hjärtat.
Men det är också vid såna här tillfällen som man kan bli grymt besviken på människor. Och i mitt liv finns det just nu två som gett mig lite väl mycket skit på sista tiden kontrat med att ej komma på Adrians dag så dessa två är jag så besviken på.

Och på tal om detta. Jag är vare sig arg, sur eller grinig. Jag är besviken. Det är skillnad.
Men någonstans på vägen så tappade jag lusten att behaga och bara sitta tyst och ta emot. Då blir det så här.
Jag bestämmer över mitt eget liv. Jag är 29 år och har viktigare saker för mig än att lägga ner energi på fel saker.
Man gör sina val här i livet!
Och att sluta ta skit är ett av de bästa val jag gjort.

Minibus

Idag hade vi trott att vi skulle få veta om det var en lillasyster eller lillebror men bebis vägrade att visa upp sig. Så än så länge är det en hemlighet.
Men det viktigaste av allt var ett fullt friskt hjärta som slog. Och en bebis som tumlade runt som en liten galning där inne.

Minibus Boström.
Min tredje älskade unge

Sol...

Ute är det varmt och soligt. Hela helgen har jag sett solen från fönstret och kroppen skriker efter den.
Vår familj har varit inne i princip hela helgen.
Adrian har haft feber och vi har haft tusen saker att göra. Vi tänkte väl oss en dag inne för att fixa iordning och sedan ha en mysig långhelg ihop. Men icke.
Har man en rejält medtagen ettåring så blir inget som man har Planterat. Allt som vi behövt gjort har tagit fem ggr så mycket längre tid.
Och jag är tröttare än när helgen började. Dessutom har jag fått foglossningar nu. Inga mängder men jag är rejält oroad.

Nu ska i alla fall vi åka iväg till Nynäshamn för middag och glass. Så fort lillebror har vaknat. Ut i solen. Äntligen!

Published with Blogger-droid v1.6.8

En sjukling

I natt var vi inte Hemma förens halv tre. Vi blev sittandes på akuten efter att Adrian fått en förmodad feberkrampat. Läskigt som fan.
Men allt gick bra fast febern håller i sig och det är så synd om Mammas lilla hjärta!
Och här hemma hade det varit skönt om vi fått iordning inför fotograferingen av bostaden som skall ske på tisdag. SAMMA DAG SOM ULTRALJUDET vill säga. Men med en sjukling hinner man ej mycket.

Published with Blogger-droid v1.6.8

S:U:C:K

Dagen då vi ska göra ultraljud närmar sig med storm steg. Jag kommer att vara i v 19 på Tisdag när RUL ska göras (v18+1).
När jag gjorde RUL med Adrian var det psyket och minnena som gjorde mig rädd och nervös. Jag var aldrig rädd för att han skulle vara död eftersom han levde runt rätt rejält dagarna innan. Men nu känner jag en stickande känsla i kroppen av att allt inte står rätt till och det gör mig grymt nervös och jag funderar till och från hur jag skall takla om det nu är så att mina farhågor blir besannade.

Jag tänker på mitt dåliga samvete gentemot hur jag har mottagit denna graviditet. Hur negativ jag har varit och hur jag önskat att graviditeten inte kommit, just nu. Saken är ju den att jag, om jag ej vore gravid nu, hade jag ej velat göra om detta. Och förutom rädslan för en grymt jobbig graviditet med en grymt jobbig förlossning som avslut så har min största rädsla varit just att bebis nummer tre ska dö. Jag har känt att det är onödigt att medvetet ta den risken och bryta ner den enorma tacksamhet och lycka vi i denna familj har JUST NU. Med en liten kille som är frisk och kry och helt underbar. Ska man rasera allt det för "girigheten" att skaffa ett barn till som kanske inte klarar sig?
SÅ har mina tankar gått.

För tre veckor sedan kände jag bebisen. Såna där små bubblor som jag när jag väntade Noel trodde var gaser. Men nu under en veckas tid har jag försökt, ansträngt mig till det yttersta för att känna något litet. Men icke. Känner inget. Och det är här min rädsla infunnit sig.
För trots att jag varit osäker på om jag velat gå igenom detta igen. Och trots att jag alltid sagt (sedan jag väntade lilla Noel) att jag bara vill ha ett barn så vill jag för allt i världen inte förlora det barn jag bär på.
Jag jublade ej när jag plussade och jag är inte jublande glad att få så här tätt eller att gå igenom troligtvisa foglossningar from hell igen. MEN barnet i min mage är så enormt välkommet och kommer att bli lika älskat som mina förgående två ungar.För jag väljer inte bort mitt tredje barn. Oavsett hur jag känt och mått och si och så.
Jag vill ju detta, när det väl är dags och rädslan berättar för mig att jag längtar efter detta barn minst lika mycket som jag längtade efter Noel och Adrian.

Fan. Har en dålig känsla i min kropp. Jag hoppas att jag har så fel, så fel.

vårsol

Det är vår ute. Fåglarna kvittrar och solen skiner.
Adrian är ute och leker. Får känna sand mellan fingrarna och gräs längs kinden. Tänk vad häftigt att få känna allt för första gången.
Många intryck. Det märks på hans sömn. Han snor runt i sängen och låter. Drömmer och bearbetar allt under sovtiden.
Mammas hjärta.
Å vad jag älskar. Älskar, älskar!

Published with Blogger-droid v1.6.8

gungeligunf

Idag är vi uppe med tuppen och har redan avverkat första gungstunden.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Hipp hipp hurra!

Idag fyller jag hela 29 år. Det är ett år kvar till 30. Helt sjukt vad tiden går fort. Ett år närmare graven var min tanke när jag gick upp idag.

Min födelsedag har alltid innehållt några skopor ångest som alla andra "familjehögtider". För nu fyra år sedan blev den till något alldeles speciellt. Noel blev till och kom till våra liv för att förändra oss föralltid. Jag tänker på det varje minut under min dag och det är tungt o andra sidan är ju hans ankomst inte förknippat med sorg.

Har haft min kära kollega och vän Sofia här idag. Vi har ätit lite lunch och bara snackat. Så himla trevligt! Ikväll kommer det över lite närt och kärt och min underbara svärmor har bakat en tårta. Är väldigt överväldigad av all hjälp och stöd med mera jag får av svärföräldrarna men också från annat fint folk.
Undra om människor i min närhet vet hur mycket jag uppskattar dem?! Jag brukar försöka visa det i mellanåt. Så jag hoppas att de vet!

Nu tänker jag bara njuta avtystnaden medan världens mest underbara ligger i sin säng och sover.

äntligen

Det är faktiskt vår på g. Så det så!
Visserligen så frös jag idag. Men igår var jag ute med hunden vid 18 och det var värsta vårkvällen. Helt underbart.
Mer sol åt folket.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Himmel och pannkaka.

Jag skulle ha varit överlycklig om det var en pannkaka som Adrian drog i sig sittandes bredvid mig på golvet medan jag städade köket. Men icke. En klunk spolglans drog han i sig. Hur snabb får man vara?
Giftinformationen berömde mig för mitt snabba agerande med att noga skölja ur hans mun och sedan ge han vatten och något att äta.
Och ta-i-trä men han mår bara fint. TUR!
Här hemma är det HJÄRTAT I HALSGROPEN ab.
Han är verkligen överallt och ingenstans mammas lilla hjärta!

Sådär och då var lånelöftet i hamn och jag tar mitt pick och pack från swedbank och startar upp ett nytt liv som handelsbankenkund.

Tjipp

Lite nervös

Idag ska vi på möte med banken.
Ansöka om lånelöfte för att ha möjlighet att titta på större boende.
Jag är faktiskt ganska nervös jag. Vet inte varför men är nog rädd att jag ska vara den som "sinkar" oss.
Fast det enda som jag kan komma på som skulle kunna ligga till min last är att jag är f-ledig. Jag har ju inga anmärkningar!
Men ändå är jag nervös. Känns så vuxet på något sätt.
Kanske är det, att man inser att man är så pass vuxen att man ska ta ett lån i miljonklassen.
TÄNK om vi bodde i småland då hade vi kunnat köpa ett stort hus och ha mer än hälften kvar vid försäljning av en trea,,, DET mina vänner tycker jag är sannslöst sjukt.

galen!

Min helt gaaaalna son

Published with Blogger-droid v1.6.7

jag kan!

Adrian kan nicka "ja" och skaka på huvudet "nej". (fast skaka på huvudet är svårare) Visa sig stark o klappa händerna.
Mammas kille.

Nu ska han besöka frisören för första gången.

Tjip

Published with Blogger-droid v1.6.7

lik sin mamma...

Här är mitt lilla hjärtas rum. Han har verkligen vårdat det. Eller inte.
Det se ut som ett bombnedslag en lekstund efter att vi städat.
Så lik mamma. Fröken kaos som jag brukar kalla mig själv.
Jag är bäst på att ha det rörigt.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Sötnosen

Hur söt får man vara. Mitt hjärta sitter här och ser ut över världen från bilens baksäte.
Och såna här bilder får mitt inre så varmt.
Älskade unge.

Idag var vi och badade. Helt underbart såg Adrian ut att tycka att det var. Han var en riktig liten fisk i vattnet.
Så kul.

Nu är det sovdags för en tröttis.
Imorgon är det fullt ös igen men åh vad jag älskar livet som mamma. Livet som jordemamma.

Published with Blogger-droid v1.6.7

blondie

Sådär.
Lade i en blekning igår. Det är lite gula och röda toner i skallen men ändå helt ok. Tänkte dra i slingor sen.
Försöker mig på att bli väldigt blond.
Det är det eller riktigt mörkt som gäller. Jag är ingen mittimellan tjej. Så nu ska det bli ruskigt blondt.

Hepp!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Blir lite skraj.

Jag har som jag tidigare skrivit, en son som är vild.
Eller vild och vild, han är överallt och ingenstans. Lyssnar inte på mig. Skrattar åt mig om jag fyar.
Busar så att jag ibland håller på att bli tokig.
Saken är den att Adrian är helt underbar. Busig men som sagt helt underbar.
Och som ni vet sedan tidigare så tycker jag barn ska vara busiga.

Adrian är inte ens ett år. Han har inte lärt sig att "klappa försiktigt". Han tar sig fram oavsett vem eller vad som är i vägen. Han kliver över eller ""armbågar" sig fram.
Han har inte lärt sig att det kan göra ont på kompisen.
Självklart har han inte lärt sig det. Han är inte ens ett år.

DÄRFÖR kära vänner blir jag förbannad när en del bara häver ur sig kommentarer som i mitt mamma hjärta sätter sig som en tagg.

Följande utspelar sig på öppna förskolan:
En pojke i samma ålder puttar Adrian. Mamman skäller på pojken. Jag som tycker att "ja sånt kan ju hända" vill släta över det hela så att mamman ej känner sig dum som man faktiskt kan göra som föräldrer. Vad svarar hon mig????
"Ja det brukar ju vara Adrian som puttas här annars, men nu har J fått träna upp sig under två tre veckor sedan ni var här sist".

URSÄKTA WHAT?
BRUKAR?... Adrian brukar inte alls PUTTAS. Och dessutom har inte ens dessa två barn lekt direkt med varandra tidigare under de tre gångerna jag träffat dem på öppna innan.
Men jaha, är Adrian klassats som barnet som puttas? ÅH vad arg jag blir när jag tänker på det. Adrian är snäll. Busig men snäll. Han älskar att kramas och pussas, sitta i knät och mysa. Han slåss inte eller puttas för att vara dum. Det händer för att han ej kan eller har lärt sig något annat.
Han är inte ens ett år fyllda.

Jag har ju sett hur runt omkring sig han är och min rädsla ligger just nu i att min son ska få en stämpel på sig att vara den stökiga killen.

Jag blir både ledsen och arg för dumma kommentarer. Framförallt när det kommer från någon som absolut inte känner min son.

Min alldeles perfekta unge!

222

Hade hoppats på att som varje år sedan jag började betala skatt att få lite extra semesterpengar. (Eller dubbelvagnspengar detta år) Men icke. 222kr ska jag betala tillbaka till staten. Det är sjukt egentligen. Vad mycket skatt vi betalar, ibland undrar jag vart dessa pengar går till.

Barnomsorgen? Nej där verkar det inte gå mycket. Barngrupperna är större bara på några år, mindre personaltimmar och hålla nere på inköpen.
Barnomsorgen är en av de viktigaste delar av vårt land. Barnen är vår framtid.
Och om jag visste att vi prioriterade dem skulle jag inte klaga över all skatt.
Men NU klagar jag.
Usch.

bus

Adrian och Kaspian busar

Published with Blogger-droid v1.6.7

Inte så ensam.

Ibland kan det kännas som om man är väldigt ensam med sina tankar och känslor.
Att ingen i hela världen förstår just det DU känner.
Så kände jag när jag skrev om mitt dåliga samvete.
Och vips, får jag fina kommentarer som visar att jag är inte alls ensam.

Jag vill bara säga tack till er.
För era kommentarer gjorde mig lite lättare till sinnet och om det fanns några virtuella hjärtan att skriva i denna text hade jag skrivit några till er.

Det ständiga dåliga samvetet

Jag har ständigt en gnagande känsla av dåligt samvete.
Jag ser hur mina vackra fina änglamammor sörjer och vårdar sin sorg.
De är vid graven/lunden. Tänder ljus. Lägger blommor. Etc etc.
Här hemma har vi inte ens ett enda kort uppe.
Noels ljusstakar står gömda bakom tvn, för att förhindra att Adrian kommer åt dem.
Jag har inte varit vid minneslunden på evigheter. Om sanningen skall fram så har jag inte varit där sedan han fyllde tre. Det gjorde han i Oktober.
Och självklart får jag dåligt samvete.

Jag tänker att jag BORDE göra annorlunda. Fixa och dona, tända ljus och gråta oftare. Som alla andra verkar göra.
Och samtidigt så känns det så himla fel att jämföra mig med alla andra och hur jag "gör" eller inte gör.
Jag blir arg på mig själv för jag säger ju och har sagt så många gånger till så många människor att man aldrig skall jämföra sorg eller olyckor. Och så är det precis vad jag själv sitter och gör. Det är så dumt av mig!

Jag sörjer Noel varje dag.
Jag är ledsen.
Varje sekund över att han inte fick stanna.
Jag är dock inte i behov av allt det runt omkring längre. I början var det så viktigt för mig att vara vid lunden, tända ljus, ha massor av bilder på honom.
Jag hävdar inte min sorg i skrift och tal längre varje dag som jag gjorde tidigare.
VARFÖR får jag dåligt samvete av att jag inte donar och fixar och grejar när jag VET för mig själv att det inte uppfyller något behov hos mig längre.
Jag sörjer ändå, lite annorlunda nu bara än tidigare.
Och det halva hjärtat jag delar med honom har jag haft på mig i över 3 år och det bär jag med mig överallt.
DET räcker för mig att lägga det mellan mina fingrar och tänka en extra tanke, flera gånger om dagen.

Jag älskar dig Noel.
Jag vet att du vet att mamma älskar dig.
Och saknar och sörjer.
Min son, en storebror bland molnen

tydligen snö.

Idag ska det tydligen bli snöoväder. Vem bryr sig egentligen? På onsdag ska det bli tio plusgrader ute om prognosen stämmer så ett sista snöoväder kan jag bjuda på.

Här på bilden står för övrigt min stora lilla kärlek och tittar ut på Kaspian när han leker på baksidan.
Adrian är så himla underbar alltså. Mer vild än tam men det gör absolut ingenting.
Som jag alltid sagt till min storasyster, framför allt efter några blickar och skitsnack Ang hennes" vilda" barn är att barn ska vara sådana. Jag tror seriöst att barn som vågar leva, busar, sätta sig emot är trygga barn.
Så jag klagar inte. Jag vill ju att han ska bli en egen person och det skulle han aldrig kunna bli om han gjorde presic som jag ville HELA tiden.
Fast han får gärna göra det ibland...

Published with Blogger-droid v1.6.7

kära gud eller vad du nu heter.

Gud.
Om du ser till att min skallebank som jag haft i över ett dygn nu.försvinner lovar jag att gå i kyrkan inom en vecka. Eller i en moské eller vart du nu håller till.

Tack på förhand.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Ont.

Åh. Jag är grymt förkyld. Har ont i halsen och bihålorna.
Här hemma skulle det vara mycket trevligt om vi fick vara friska allihopa i några veckor iallafall.
Vi har varit sjuka till och från i snart två månader.

En mycket djup suck!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Jisses!

Det är ett faktum att min mage kommer bli gigantisk. Denna graviditet också.
Här i v tretton (12+0).

Published with Blogger-droid v1.6.7

toppen lördag

Idag lyser solen och snön droppar från taken. Underbart när man kan skåda våren!
Idag ska jag och Kaspian följa med ut i skog och mark tillsammans med Jessica och hennes mammas hundar. Mys.
Sedan får vi besök och då blir det grillmiddag och schlagermys. :-)

Toppen lördag.

Published with Blogger-droid v1.6.7

första riktigt läskiga stunden.

Inatt hämtade vi in Adrian till oss vid halv fyra. Fyra vaknar vi av ett kvävande ljud.
Bredvid oss låg Adrian och kräktes upp slem som han utan hjälp inte fick ut.
Daniel satte honom upp och det kom ännu mer.

Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om han sov i sitt eget rum och ifall vi inte skull ha hört.
Usch ångest av bara tanken.
Undra hur man kommer sova inatt...

Published with Blogger-droid v1.6.7

utflykt

Lilla älsklingen är sjuk. Förkyld och har haft feber. Sjukdomarna har avlöst varandra senaste månaden. Så himla trist!!!

Idag trotsade vi i alla fall snoret och tog oss ut på en utflykt med två mammor och deras barn. Åkte lite rutschkana och åt lunch ute. Supermysigt.
Men OJ vad trött både jag och Adde blev. Jag ligger redan till sängs klockan 21:22.
Och det beror inte bara på minibus imagen.

Godnatt

Published with Blogger-droid v1.6.7

Välkommen tillbaka!

Jag välkomnar dig. INTE!
Nu är Adrian sjuk igen. Det är så träligt för det betyder att vi får hålla oss hemma, borta från lekkompisar och mammor att prata med.
Jag blir så trött!
Kräksjuka, magsjuka och nu förkylning med feber. På en loppet av en månad. Inget kul alls.

Nåväl.
Väl hemma borde jag dra igång och städa lite men jag orkar verkligen inte.
Har en man som tyckte jag skulle vila istället så jag tar väl hans råd. hans råd är bra ibland.
Tvättar gör jag dock. Det är ju min syssla.
Vi har delat upp det så att jag tar tvätten, tvättar och lägger in den och Daniel han ser till att köket är rent och snyggt från disk och smuts. En bra fördelning tycker jag, helst då när jag ändå tvättat varje gång sedan vi blev tillsammans. Och att fixa iordning köket är verkligen något av det tråkigaste jag vet!

Sitter ensam och tittar på "andra chansen".
Låten "spring för livet" med Sara Varga är totalt underbar! Den gick rakt in i hjärtat på mig. RAKT IN.
De orden, den texten.
Rakt in i hjärtat!
Saken är den att jag har varit denna någon som sprungit för livet.
Som har försökt förstå och försökt förlåta när någon som älskat har slagit.
Jag har gjort det fler än en gång.
Inte bara i relation mellan mig och en man utan även i mitt liv som barn med vuxen.
Slag är inte bara en fysisk handling utan slag kan även ges psykiskt.
Jag sprang för livet, slog mig med armbågar och klor genom livet.
För rätten att bli älskad utan att ha ont i magen och ha ont i hjärtat.
Utan att känna mig fel och värdelös.
Trampad på och spottad på.

Idag. Idag Har jag nått mitt mål.
Jag är klar med att kuta igenom livet. Jag har lagt löparskorna på hyllan.
Det gjorde jag i samma sekund som jag plussade 2007 med Noel. Då knöt jag upp första skon.
I och med min terapi efter att han dog slängde jag av mig en av dem.
Idag har jag kastat båda.
Jag har en underbart fin änglason. Saknad och för alltid väldigt högt älskad.
Här på jorden har jag den mest underbara fina pojke. Adrian. Åh inga ord kan beskriva hur mycket han lyser upp min dag, mitt liv. Han får mig i mellanåt att fälla tårar av lycka för att HAN valde mig. Oss.
Vid min sida har jag en underbar man som inte behöver slå för att må bra utan han kramas när han behöver och kysser ömt för att han kan. Åh han ger mig allt det jag vill ha av en man.
Och så nu. För tredje gången i mitt liv finns det ett litet frö som gror. Ett syskon till mina fina pojkar.
Otroligt.

Jag har slutat springa för livet.

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

hipp hipp hurra

Idag fyller Emma ett år. Emma är Adrians bästa kompis och de är så underbart söta tillsammans.

Grattis älskade Emma.

Published with Blogger-droid v1.6.7

skäll. ..

Idag fick jag skäll av min syster för att jag ej bloggar så aktivt längre.
Så jag gör väl slag i saken och slänger ihop ett inlägg innan läggning.

Tiden med min älskade unge är totalt underbar. Han är ett skrattande energiknippe som man bara måste krama och pussa på. Å vad kärlek det finns i ett mamma hjärta.

Lilla minibus. Inget nytt på den fronten. Har gått in i vecka elva och är halvvägs igenom den.
Mår lite lustigt och så men betydligt bättre än med Noel och Adrian. Kanske för att jag knappt hinner känna efter :-)

Nu ska jag krypa närmare min man och bli spidrad.
Med det menas, ni vet en sådan där huvudmassagegrej... Den killar/kittlar han mig med på ryggen.
Helt avslappnande och total njutning.

Godnatt

Published with Blogger-droid v1.6.7

Första magbilden...?

Undra när jag kommer ta första magbilden.
När jag väntade Adrian tog jag den... NU. I denna vecka/dag i graviditeten.
Men eftersom jag var smal då syntes den. Det gör den inte nu. Tror jag.
har ju mage kvar sedan Adde kom så det är svårt att urskilja.
Är dock svullen.
Ser ut som om jag är i femte månaden eller något sånt. Åh så är jag bara snart i tionde veckan. Tänka sig...

Jag är ju lite orolig för vikten. Hade önskat jag gått ner lite innan.
Men nu är det som det är och jag är givetvis glad och lycklig över det faktum att ett litet barn vill växa inom mig igen. Det är ju en fantastisk grej.

igår låg Adrian på golvet efter att ha blivit fälld av Kaspian och "låtsas" grät. Tittade på mig med läppen utdragen och sa "MAMMA" Jag har hört ordet mamma komma från honom förut också men inte på detta sätt. Detta var helt riktat till mig och gissa om mitt hjärta smalt? Herrejisses.
Mamma, jag!!!!!

Funderingar i Puffen

Sitter i Adrians rum. I den röda Puffen han fick av farmor och farfar i julklapp. Adrian leker bredvid. Skrattar åt hunden och kryper snabbt, snabbt ut från rummet för att vidga sina vyer.
Han är underbar min son. Vi har kul ihop. Han är roliga att busa med och han skrattar massor varje dag. Det är helt fantastiskt. Jag känner mig väldigt lyckligt lottade över att ha honom i mitt liv.

O tänk. Innan detta år är slut om allt går bra har vi ytterligare en liten människa som förgyller våra liv.
Det är mirakulöst fantastiskt.

Jag känner mig nervös för det som komma skall men nervositeten är blandad med en enorm lycka.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Stora nyheter och snurriga tankar

Ja.
Helt plötsligt började jag ana. IGEN.
Tog ett test och javisst. Ett stort plus visade det.
Helt oplanerat och rätt lustigt egentligen med tanke på att jag har PCO och med PCO kombinerat med min övervikt på 25kg + så borde det inte vara möjligt.
Men tydligen.
Jag är bara i V 8 ännu men jag utgår ju från att det går bra. Som jag utgick från med Adrian.
Och jag "måste" prata och berätta om det. För att göra det verkligt.

Det är lite jobbigt med anledning av att jag är så pass stor efter förra graviditeten. Är rädd att det kommer bli sjukt tungt.
Sedan har jag ju ej vart säker på om jag velat ha en till.
Kanske hade jag velat bara ha Adde här och kunnat fokusera på att ge honom allt.
Men att han ska få ett syskon är på många sätt positivt. Tänk. Ett liv utan syskon. Det skulle jag ej kunna föreställa mig.
Så alltså. Adrian ska bli storebror.
Min lilla fina AddeBus.

lite smått och gott

Är i Småland hos min kära syster. Vi firade nyårsafton här och det var verkligen jättetrevligt.
Lungt med spel och god mat.

I söndags firade vi farmor som fyllde 90 år. Lilla farmor. Vi var där hela släkten och i mellanåt blev det lite känslosamt. Farmor satt med tårar i ögonen och det resulterade i att vi alla smågrinade.
Älskade farmor. Åh jag älskar henne så mycket. Hon är en av de absolut finaste personer som jag någonsin träffat.
Farmor är speciell på många sätt och vis för mig.
På äldre dagar har jag insett att hon räddade mitt liv för länge sen. När jag var yngre och inte alls mådde bra och hade det väldigt jobbigt hemma så tog hon mig under sina vingar och jag fick bo hos henne.
Det räddade mig. Det insåg jag jag inte då.
Arg, ledsen och sviken av vuxenvärlden var jag inte så trevlig emot min farmor. Det var svårt för mig att låta någon ge mig regler och att bry sig om mig.
Men det räddade mig.
Och för detta är jag henne evigt tacksam. Och jag älskar henne av hela mitt hjärta.

Published with Blogger-droid v1.6.5