Dagen som kommer

Idag är det Lördag. Redan.
Som jag skrivit om tidigare så känns det som om tiden bara rinner iväg, springer, ilar, kutar bort,bort från mig.
Dagarna bara går.

Jag tvättar idag.
Jag fördriver tiden som det tar för tvättmaskinerna att rulla klart med att surfa på nätet.
Facebook.
Familjeliv.
Bloggen.
Andras bloggar.
Tiden går faktsikt fort på ett behagligt sätt när man sitter bänkad framför skärmen.

I sängen hos mig här har jag tre djur.
Karma.
Kaspian.
Eastwood the cat.
De busar, ja framför allt lillskit.
Karma förstår förmånen att ligga här i sängen så hon är lugn.

När tvätten hänger på tork skall jag ta på mig en jacka och ett par skor för att vandra ner till minneslunden.
Det är långt att gå och jag vet inte några genvägar. (Antar att det finns en sådan eller två).
Jag tänkte ta med mig Kaspian och gå ner dit för att tända ett ljus.
Jag har inte varit i minneslunden sedan hans födelsedag.
Ibland känner jag mig hemsk som är så sällan vid hans lund men samtidigt...
Hans närvaro är inte just nödvändigtvis där.
Hans närvaro kan jag känna överallt. Vart jag än går så bär jag ju med mig min sons minne.
Jag tror visserligen att det hade varit annorlunda om vi valt att ha en grav (som vi båda önskar att vi valt, ja vi ångrar oss).
Då hade det varit vi som skulle sett till att graven var i gott skick. Minneslunden är alltid fin... väldigt fin och där är det alltid ett ljus som brinner.
Men en gravplats har man fullaste ansvar över själv.
Jag skulle velat haft det ansvaret.
Tror en del av det jag känner med att inte vara vid lunden så ofta beror just på det.
Jag ångrar mitt val.
Minneslunden är allas, inte bara Noels.
Jag önskar att min son hade fått en egen plats för oss att vårda.
Jag önskar att jag orkade hävda mig mer när Rick beslutade.
Men jag orkade inte och han trodde han gjorde det rätta valet.
Men nu i slutändan inser vi att vi borde ha fått hjälp i att besluta. Hur kan någon tro att man vet vad man gör, vilket beslut som är rätt när man väljer en sista vila för sitt barn?
Och jag blir arg när jag tänker så.
Rickard har haft dåligt samvete sedan han tog beslutet (det enklaste beslutet av dem två som det såg ut då).
Jag har varit arg för att han ej lyssnade på mig.
Men det gjorde han och han trodde att han valde det rätta för båda två, för oss alla tre.

När jag tänker på hans lund så tänker jag på hur stark Rick var när han hämtade hem askan.
Vilken klippa!
Vilken underbar pappa!
Hur mycket jag älskar honom, Noels fina pappa.
Hur mycket jag alltid kommer att älska oavsett vart livet för oss.

Det borde ha fått vara vi tre för alltid.
Pappa, mamma,barn.
Jag får verkligen ont i magen...

Fredag

...Idag var det då fredag.
Det betyder då sovmorgon imorgon.
Det behöver jag!

Tänkte ju ha städat imorgon men jag gjorde det idag(kväll istället.
Skönt att det är klart så slipper man det imorgon.
Imorgon skall jag dock tvätta.
Massor!
**********************************


När jag tänker på livet.
Livet som skulle ha blivit så känns det så fruktansvärt jävla ledsamt och tragiskt.
Allt jag kunde ha gjort, allt jag kunde ha blivit.
Istället sitter jag här.
Snart 27 år.
Ensam.
Ledsen.
Nedbruten i hjärta och själ.
Min son är död.
Min sons pappa har lämnat mig.
Min familj bor så långt bort att jag inte kan nå dem för en endaste kram.
Jag bara är i min vardag men utför ingenting.
Jag är precis vad jag alltid trott att jag skulle vara.
Ingenting.
Jag är just nu ingenting.

Imorgon är det fredag!

Imorgon är det fredag!
Jag skall bara ta det lungt i helgen om man nu kan säga att storstäda, storhandla,stortvätta är att ta det lungt.
Allt skall bli skinande rent här hemma tänkte jag.
Har liksom inte orkat ta tag i något här hemma.
Trivdes för tre månader sedan, Fint i vardagsrummet med nya soffan och nya fotöljen, nya tvn.
Vi hade liksom fått det till 99 procent som vi ville här hemma.
Nu känns det bortkastat.
Jag vill ju inte ens bo här.
Starta på ny kula är vad jag BORDE göra.
Men ta mej fan, jag orkar inte.
Är för bekväm och lat.
Bor kvar.
Lär göra det ett tag.
Jag vet ju fan inte vad jag vill just nu, vart jag skall bo eller vad jag skall göra.
Fan!
Hatar att känna så här.

Halva veckan

Halva veckan har redan passerat.

Dagarna bara går, snabbt.

Tiden rinner bortåt och kommer aldrig mer tillbaka.

Och vad gör man medan klockan tickar?

Det känns ibland som om man står på samma ställe och bara stampar.

Jag vill ett steg längre.

Jag vill komma en bit på vägen.

Hitta en väg att gå.



Just nu springer tiden iväg medan jag står bredvid och ser på.

Barndomsminnen

Jag har en hel del barndomsminnen som fladdrar förbi ibland.
Det kan handla om det mesta som skedde.
Som roliga saker man skrattade åt, vänner som fanns där, sorger man bar.

Jag tänker ganska ofta på hur min barndom formade mig till den människa jag varit och är.Hur mina val i livet påverkats av mitt sökande efter bekräftelse och sökande efter kärlek.Just pga att jag aldrig fick detta när jag var liten

Jag tänker på alla dikter jag skrev om önskan om att få må bra.
Ibland läser jag i böckerna jag skrev och jag undrar, hur kan ett barn få vara så otrygg som jag var?
Hur kan ett barn få känna sig så oälskad som jag gjorde.
Hur kan en familj som skall vara dem man skall kunna hålla i handen bara släppa taget om ett litet barn?
Alla destruktiva relationer jag genomgått, alla slag och hårda ord jag tagit som vuxen för att jag inte fick lära mig att jag var mer värdefull än så.

Barndomsminnen, de smärtar för de mesta.
Gör ont och slår mig mot marken då och då.
Jag kan inte råför det, jag vill ju inte tänka på det.
Men jag tänker och jag kan få tillbaka den ångest jag levde under vid starka flashbacks.
Jag levde under ständig skräck.
Skräck för att bli nedslagen av hårda ord och slag emot hjärtat.
Senare blev jag rädd för mig själv. Rädd för den ångest och de känslor jag kände. Hur jag ville bort från mitt liv och bort från det hårda och det kalla.
Jag orkade inte alltid kämpa.

Jag minns en gång när jag stoppade i mig alla panodil som fanns i skåpet bredvid spisen. Blandade dem med farmors tabletter, fyra styckna hade jag tagit från henne. Nej jag hade tagit fler men det var bara fyra kvar. De dövade ibland.
Denna dag tog jag allt jag kom åt.
Jag spydde som en gris och hatade mig själv för att jag inte ens klarade av att ta mitt eget liv.
Jag var 12 år då.
TOLV ÅR.
Detta var första gången jag försökte ta mitt eget liv.

Jag var 14 andra gången.
Då skar jag mig.
Men med skärsår kommer blod och jag klarar bara inte av blod!.
Jag skar inte så djupt.
Men jag minns känslan av eggen mot min åder.
Jag minns att jag hatade mig själv för att jag var så jävla feg!
Jag värdelös.
Jag önskade att pappa hade kommit in då.
Men han kom aldrig, han bodde ju inte ens där.
Han hade ju valt bort mig för sina fyra andra barn och han valde bort mig för henne, min sk styvmor.
Hade pappa kommit då kanske han sett till att jag fått hjälp, redan då och inte behövt förstöra så många fler år.

Men det kom aldrig någon.

Jag var 16 år tredje gången.
Jag satt med tabletter, farmors tabletter.
Jag satt med sprit i en flaska, min alkoliserade fars flaska. (DEn som brukade stå längst in i gaderoben, den som jag inte "sett" att han drack ur varje dag och som fylldes på ur dunken)
Jag grät.
Jag minns att kollegeblocket nedanför mig hade fått fläckar av alla tårar.
På pappret där bläcket hade flytit ut hade jag skrivit några rader.
"Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer. Varför kan du inte älska mig som du älskar de andra? Varför är jag alltid den som aldrig räcker till. Jag önskar jag vore som dig Lena. Du är bäst och jag är glad att du trots allt alltid funnits vid min sida. Förlåt för alla hårda ord jag sagt. Det är inte ditt fel, inget är ditt fel. Men jag orkar inte känna mig otillräcklig. Jag har ingenting"

Jag har sparat den lappen som ett minne. Men jag ryser varje gång jag tar fram den. Den minner mig om då, då jag tappade precis all kraft och allt mod.
Jag minns att jag av någon konstig anledning tog upp telefonen, som en sista livlina.
Det samtalet med Donny räddade mitt liv för denna gång.
Han fick mig att lova att aldrig mer göra så, försöka ta mitt liv.
Jag fick lova honom det.
Men jag lovade aldrig mig själv.


Jag har aldrig lovat mig själv att leva vidare.
För jag har aldrig någonsin bestämt mig för om jag väljer livet eller döden.

Barndomsminnen.
Jag kan känna känslan av att dö när jag får flashbacks.
Jag kan få känslan tillbaka av att inte vara värd någonting och jag blir så jävla förbannad när jag tänker på hur ni ärrade mig.
NI som skulle kalla er för mina föräldrar blev mina bödlar.
Och ert beteende har präglat hela mitt liv, alla dåliga val och alla slag och alla destruktiva beteenden jag haft och har.
NI min mamma och min pappa (och min styvmamma) skyddade mig inte.
NI förstörde den självkänsla NI borde ha varit med och BYGGT UPP!

Man skall älska och hedra sina föräldrar, men borde inte respekt vara något man förtjänar?

Och varför i helvete var DU Noel tvungen att dö från en mamma och en pappa som skulle ha gett dig all den kärlek och trygghet de själva aldrig fått.
Du skulle ha fått allt!
Allt det mina föräldrar aldrig kunde eller har kunnat ge.
JAG förtjänade inte att behöva förlora dig.
Men jag vet ett par som inte förtjänar alla de barn de satt till världen.

Måndag igen

Det är en ny arbetsvecka, IGEN.
Dagarna bara går och går.
Jag vill att det skall hända något som jag kan leva på.
Visst vänner och härliga besök hos dessa, det ger en släng av läkande krafter.
Men jag vill ha mer.
Jag kräver mer!

"Ett liv utan krav är som sommar utan sol och vinter utan snö, och vem vill leva så?"

Jag begär sol när jag har semester om sommaren, jag kräver några dagars vita vyer om vintern.
Jag kräver att få le med mitt hjärta ännu en gång.
Jag kräver!

Jag tänker på vad jag vill med livet ofta. Vart jag vill nå och hur jag vill nå dit.
Jag tycker alltid vägen till ett mål är så ofantligt lång. Min är kantig, bergig, krokig.
Jag kräver att för en jävla gångs skull få en rak, snabb, och behaglig väg att vandra på!

Är det liksom inte tid, min tid att få kräva lite och att ha lite högre krav?
Jag tycker nog det!

Texter som skär rakt in i hjärtat

Från min ungdoms tid i småland:

Hon har försökt att leva som alla andra, plugga på veckor,supa på helger och ligga med killar tills hon träffar den rättamen ingenting känns på riktigt

Och jag måste bort från den här…och jag måste bort från den här stan,åh, innan den sväljer mig helOch jag måste bort från den här…och jag måste bort från den här stan,åh, innan den sväljer mig hel

Hon ses som cool och söt och kan prata om alltmed sitt gäng men menar aldrig nått
och i hemlighet har hon svurit att bli den första av dom att dra långt härifrån

För alla gånger mina drömmar suddats ut:

Hur kunde det bli så här fel?
Det skulle ju alltid vara du och jag..
Vi skulle ju visa varandra världen och inget fick nånsin komma mellan oss.
Men nånting kommer alltid i mellan och någon slutar alltid älska först.
Men varför kan det aldrig vara jag?

För sorgen som jag bär som lyser igenom:

Du såg så trött och tunn ut
Som ett spöka bland isflak
Som om du tappat livet
Åh du brukade lysa upp Alla rum du gick igenom
Och du kunde smälta Hjärtan bara genom att le
Du var den sista på jorden
Jag trodde skulle slås ner
Vem la sorgen i dina ögon?
Vem stal ditt ljus?

För allt skit som skett och alla tårar som runnit:

Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte
och det finns inga kläder som tål det dåliga väder du och jag haft så länge nu
och det känns som om jag har ett litet privat jävla moln över mig som följer mig vart jag än går.

För alla jävla gånger som min älskade systeryster räddat mig från mig själv:

Sofi körde i vansinnesfart genom natten och hon grät och hon skrålade med så gott hon kunde till sånger från förr
och hon hade ringt sin syster och sagt att ”nu har allt brakat ihop igen och jag måste få komma till dig”och i mitten av natten möts dom i blåsten och kramas så som systrar gör och Sofi hon skakar som ett löv och säger ”fan jag snorar ju ner din tröja”


Och mitt eviga tjat om denne Lasse Lindh...
Men vad hans texter berör!
Nu skall jag ta min kärlek till Lasse och lägga mig för att sova.
Godnatt!

Greys

Snart, om en halvtimme börjar GreysA.
Härligt, hur kan man bli så glad för ett tv program? Är det kanske ett tecken på att man inte har ett liv?

Idag har jag diskat vääärldens disk.
Ett berg var det!
Nu sitter jag och Rippar mina Lasse lindh skivor till datorn för att sedan ladda mp3n med fyra cd av denne man.
Måste få min dos av Lasse varje dag.
Han är ju underbar, så enkelt är det!

Nu ska jag äta något.
Har inte gjort det ännu sedan jag kom hem.

Hej

Förbannat trött

Det är verkligen så att jag är extremt trött.
Jag är helt lelös känns det som.
Ni vet som om man missat att sova ut en hel vecka och dessutom fått minst två timmar för lite sömn samma vecka...
Eller som när influensan är på intågande...
Eller som när man varit uppe nästan två dygn i sträck...
SÅ just SÅ känner jag super ofta.
Nästan hela tiden.
Och då börjar jag fundera såklart på vad det kan vara.
Järnbrist?
Vitaminbrist?
Solbrist?
Diabetes? (Ja vi med pco kan tydligen få det lätta pga vårt låga blodsocker)
What else kan det vara...
Måste ringa farbror doktorn så att de kan ta blodprover på mig och berätta hur det ligger till.
Sålänge kallar jag det för kronisk trötthet, för så känns det just nu.

Helgen var en toppen helg.
Fest i fredags, har inte skrattat så mycket på länge.
Och vilka varma, ömma kramar man fick.
Kramar som var välbehövliga.
Komplimanger som jag sög åt mig som en svamp i vatten.
Och vad jag skrattade.
Behövde en sådan kväll.

Lördag, Melodifestivalen såklart!
Heja heja Lasse Lindh, åh me love så mucho!!!
(På allvar, jag skulle kunna gifta mig...)
Slappa, somna. Trött.

Söndag hem från Vallentuna.
Fika med Tilda.
Hem och fortsätta äta onyttigt.
Hej och hå veckan som komer, du blir nyttig!

NU gå in till sovrummet (Efter att ha kissat hundarna).
Försöka sova tidigt ikväll.

På Onsdag börjar greys.
Jippie!

Kvällen Tisdag 9/10 och Onsdag 10/10 2007

Så fortsätter min berättelse från igår...

Vi åkte hem från sjukhuset.
Vi åkte kommunalt.
En timmes resväg.
Vi satt bredvid små barn, gravida kvinnor avlöste varandra i sätena bredvid.
Jag la handen på magen och stirrade rakt fram för att inte börja gråta hejdlöst.
Jag tror inte Rickards och mina blickar möttes en enda gång.

Jag smsade runt till alla.
ALLA!
Jag ville att alla skulle veta.
Det var fler än vi som längtade efter Noel.
Jag fick sms tillbaka.
Josefin frågade om hon skulle följa med oss till sjukhuset imorgon.
Jag frågade Noels pappa och han sa ja.
Hon skulle ju ha varit med vid Noels "vanliga" förlossning.

Hemma.
Vi satt i soffan.
Jag pratade i telefon med pappa.
Jag grät.
Rickard sa mest ingenting.
Christian kom för att ta med sig vår hund.
Han stod i hallen och kramade mig länge.
Jag visade inga tårar.
Sedan kramade han om Rick, de stod där länge och sa ingenting.
Det gjorde ont.
Jag såg hur Rickard led.

Så var vi själva igen.
Vi bestämde oss för att vi inte orkade tänka och la oss i soffan.
Vi tittade på Tv.
Vi grät i mellan varven.

Vaknade upp efter att inte ha sovit mer än någon timme totalt.
Huvudet och käken värkte.
Jag hade legat och spänt mig sedan igår.
Det bultade.
Vi hade sovit nära varandra.
Så nära som vi kunde komma.

Jag önskar jag aldrig hade behövt stiga upp.
Jag var rädd.
Rädd för det som nu skulle hända.
Rädd för hur jag skulle klara av det.
Rädd för att se honom, Noel.
Rädd för döden så nära.
Rädd som så länge tillbaka för en förlossning.
Rädd för smärtan.
Rädd för livet.

Jag ställde mig i duschen och lät vattnet ringla sig ner över min nakna krop.
Jag hade varmt vatten på men jag frös.
Jag grät inte men hela mitt inre skrek.
Jag tittade på magen, jag tittade bort.
Jag ville inte se.
Snart skulle han inte finnas där inne längre.
Vad ovacker jag genast blev.
Ovacker.
Jag, som inte kunde ge min son liv utan gav honom död.
Vad ful jag var där jag stod.

Rickard frågade om jag ville ha något att äta.
Det ville jag inte.
Jag hade inte ätit sedan lunchen igår innan besöket hos Lisa.
Jag fick inte ner en matbit.
Hur fan kan han tro jag vill äta tänkte jag.
Men jag sa aldrig så utan tackade bara nej.
Jag kände mig samlad.
Jag grät inte en tår.
Jag orkade inte tänka...
Jag ville inte tänka...
Jag KUNDE inte tänka...

Så tog jag väskan i min hand.
Tittade på mig själv i spegeln.
Vem var hon som stirrade tillbaka?
Hon såg rätt förvirrad ut.
Vad skulle hon med väskan till?
Jag funderade.
Aha packa inför förlossningen.
Vad var det vi alltid sagt vi skulle ha med oss?
I BB väskan.

BB VÄSKAN för helvete.
Var detta min BB väska?
Jag slängde ner ett par trosor.
Vad mer, vad mer?
Vad har man med sig till förlossningen?

VAD PACKAR MAN NER TILL EN FÖRLOSSNING MAN EJ VILL GENOMFÖRA!

Jag slog handen i väggen.
Stirrade argt tillbaka in i spegeln.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Tårarna sprutade.
Skriket inombords var öronbedövande.
Tårarna exploderade ur mina ögon.
Detta var alltså bb väskan...
Med ett par trosor i...
Detta var väskan som skulle stått redo efter jul fram tills det var dags att åka in.
I denna vackra, fina, underbara, mysiga väska låg nu ett par urtvättade trosor.
Inget mer.

Taxin kom.
Vi satte oss tysta däri.
Resan gick inte snabbt.
Vi satt i baksätet, hand i hand.
Jag tror jag kramade Rickards hand onödigt hårt.
Jag var så rädd för att han skulle släppa taget.

Josefin mötte upp oss på sjukhuset.
Med tunga steg gick vi upp till förlossningen.
Vi behövde knappt presentera oss.
De väntade oss.
De såg på oss, det var inga lättsamma blickar.
Men de talade till oss med varma röster.
Med mjuk stämma och ett ömsint kroppsspråk visade dom in oss till ett rum.
Där bad dom oss vänta.

Det kröp i hela min kropp.
Det vred sig i min mage och hjärtat bultade hårt.
Vi väntade.
Men vi visste inte vad vi väntade på.

Jag anar minnesluckor.
Det mesta från denna vistelsen är mycket suddigt.
Vem träffade vi först?
Kom kuratorn dit nu med ens? Jag tror det.
Vi tackade nej till präst minns jag.
Vad fan ska vi med präst till?
Det finns ju ingen Gud.

Jag minns att jag fick ännu en tablett.
Vad var det för tablett? När fick jag den och av vem?
Undersökning i underlivet.
Hur många gjorde dem?
Jag minns inte.
Jag var inte där, det var bara min fysiska närvaro.
Psykiskt så låg jag död nedgrävd under jorden.

Det jag minns är hur ont det gjorde att sätta dropp.
Och hur osköna den där sjukhussängen var som vi låg i jag, Rickard och stundtals även Josefin medan vi kollade på Bonde söker fru.

Jag minns att vi skrattade ibland.
Jag minns att jag grät.
Jag minns att jag ville dö.
Jag minns att jag inte minns.

Jag minns de barn som jag hörde längs korridoren.
Jag minns att jag somnade i en sjukhussäng, utmattad.
Utan en enda matbit i magen.
Jag minns att jag somnade och visste att imorgon.

Imorgon så skall jag få träffa dig Noel.
Imorgon skall jag dö med dig!

Tisdag 9/10 2007

Det var Tisdag.
Jag skulle arbeta.
Egentligen började denna historia redan på Lördagen innan, då när jag fick så där ont men aldrig fattade att just i det skeddet borde jag ha åkt in.
Men nu var det Tisdag och jag skulle äta lunch med barnen.
Min kollega propsade på mig att jag borde ringa MVC och min barnmorska då jag berättat för henne att det var knappt någon aktivitet där inne.
"Bara för att lugna ner dig" sa hon.
Jag ringde innan vi skulle äta och Lisa bad mig komma ner efter jag ätit.
Jag gick dit.
Med tunga steg.
Som om jag redan visste.
Men jag intalade mig själv att jag var nojjig och fruktansvärt löjlig.
Noel är säkert bara lika lat som sin pappa tänkte jag tyst för mig själv.

Jag steg in hos Lisa.
Vi skakade hand och hon log varmt mot mig.
Vi pratade inte så mycket utan hon tog fram hjärtljuds apparaten direkt och jag hoppade upp på britsen.
10 sekunder.
Ingenting hördes.
DÄR, där var det...ljudet.
Nej bara brus från min egen puls.
30 sekunder.
Där, nej inte där heller.
1 minut...
2...
3...
En andra person kom in.
Inget ljud.
(Jag minns fortfarande bruset från min egen puls och dessa ljud har jag vaknat upp till i över ett år nu, ångestfylld, svettig och gråtandes)

Jag ringde och försökte hålla mig lugn.
"Hej älskling, kan du möta mig vid danderyd. De hittar inga hjärtljud på Noel..."
Jag ringde min chef och bad henne skjutsa in mig.
Det gjorde hon såklart!
Strax innan jag stängde dörren la Lisa handen på min axel och önskade mig lycka till.
Lycka till!
På väg mot bilen och den första minuten inne i bilen pratade jag med min syster.
Sa vart jag var på väg.
Jag hörde hennes oro.
Men jag vägrade tro att han inte levde.

Ensam gick jag in på sjukhuset.
Ensam satte jag mig i väntrummet.
Jag la handen på magen och viskade:
"Jag tror inte på Gud, men jag gör det efter detta, bara du lever Noel".
Jag hade börjat inse.

Ultraljudet tio minuter senare.
Två läkare suckade och sa krystade "nej" vartefter varandra.
De hade ej behövt säga något.
Jag visste.
Hela världen rasade.
Jag föll mot marken.
Jag önskar någon hade dödat mig där och då.
Jag var redan död.

Jag sprang ut. Telefonen tryckt mot örat.
Skrikandes till min syster i andra änden.
"Han är död" "Han är död, Noel är död"

Så kom det som kändes värst av allt.
Mötet med Noels pappa.
Han var på väg nu.
Jag såg honom komma längs vägen och detta var den längsta promenad jag någonsin gjort.
Hur skulle jag kunna se honom i ögonen?
Hur skulle jag kunna berätta för honom att hans son är död?
Jag föll i hans famn.

Vi gick tillbaka in på sjukhuset. Hand i hand. Undersökning, ta tablett, åka hem och veta att imorgon skall jag föda min döda son. Min son som inte skulle ha kommit till oss än. Vi hade ju inte ens inrett hans lilla rum.

Vi hann aldrig...

Jag föll och jag kommer aldrig någonsin att stå rakt upp.
Någonsin.
Aldrig mer.
Inte på evigheternas evighet.

drygt niohundra

Jag undrar vilka dessa drygt 900 personerna som har vart inne på min blogg är.
Man blir ju nyfiken på vem som läser ens ord.
Vet bara drygt tio som följer den men ändå har man haft nästan 900 unika besökare. Nyfiken som jag är så är det lite irriterande att dessa ej lämnar kommentar.
Nyfiken som en strut är ju jag, men det är väl bra att få härdas lite! =)

Trött

Först:
Dejten med Becca var över all förväntan!
Jag är glad över att ha fått äran att möta henne IRL.
Vi eller rättare sagt hon shoppade kläder.
Vi pratade.
Vi fikade.
Timmarna flög sin kos för snabbt.
Men det var riktigt trevligt!

För det andra:
Åh jag är så fruktansvärt trött.
Trött i kroppen!
Jag skulle kunna somna när som, var som.
Nästan hela tiden.
När en sådan enorm trötthet som finns i mig idag slår till känner jag mig smått orolig.
För det känns inte som en sk normal trötthet.
Jag orkar knappt hålla mina blå öppna.
Lider jag av någon brist? Vitaminer?
Behöver jag helt enkelt bara solens strålar?
Jag vet bara att jag är trött på att vara trött.
För jag orkar ingenting.
(Jag är lika trött som när jag var gravid, och det säger väl allt för er som vet hur trött jag var då)
Inte ens att motionera får igång min energi.
Jag orkar inte ens ta ut lill hunden på en långpromenad fastän jag borde!

Jag vill orka!

Ännu en söndag

Det är söndag igen.

Igen.

Tiden bara går, veckorna rusar förbi och ibland kan jag känna att jag inte får något vettigt gjort.

Ibland för att jag ej har orken och vissa gånger för att jag bara står och ser på när tiden springer iväg.

Jag har tänkt att fånga tiden en dag.


Jag saknar min lilla pojk.
Så himla mycket.
Ont i hjärtat gör det, flera gånger om när jag minns hur lycklig jag var när han växte i min mage.

Jag minns när han låg där bredvid mig i sängen på förlossningen. När jag höll hans vackra hand i min. När jag grät och skrattade om vartannat. När jag viskade "Jag älskar dig" för att i nästa sekund skrika "Varför".
När jag la min kind mot hans.
Det var då jag gav honom löftet.
Det enda löftet han fått.
Att hålla detta löfte är en del av mitt liv, mitt mål, det jag lever för.

Så jag har bestämt mig.
Bli ensamstående mamma.
För jag klarar av det, det vet jag.
Detta är första gången jag tänker lita helt och fullt ut på min egen förmåga.
I slutet av Juli bär det av!

Idag skall jag träffa en vän, en änglamamma.
Jag är redo nu att träffa dem som jag har kommit att komma så nära.
För dessa människor jag blottat hela min själ, min smärta, mitt hopp, min strävan.
Idag Becca.
I mars Pia.
I framtiden Thea och Jess.
My girls.
De finaste flickorna i världen.

Bästa ever!!!

http://svtplay.se/v/1432999/popcirkus/lasse_lindh_-_geenie_in_a_bottle?sb,k104115,1,f,-1

Bästa covern ever! Framförd av min nygamla kärlek herr Lasse Lindh!
han är förövrigt en av deltagarna i nästa delfinal...

Melodifestivalen chockade, förvånade och gav en riktigt överraskning.
FÖR MIG!
Jag som avskytt fröken AfUgllas bokstavligt älskade hennes låt, snälla,snälla.
Jisses vad bra framfört och vad vacker text.

Schlagern är tillbaka, årets fest har börjat!
Jippie!

Idag fikade jag med Maria.
Var länge sedan vi sågs.
Var mysigt att få sitta och prata en stund!

Imorgon skall jag träffa becca från FL som jag haft kontakt med ett tag.
Lite nervös är man men vad fan!
Vi är ju lika galna både hon och jag!

Nu lite mer msn sen sova!

Fredag igen

Nu var det fredag igen. Veckorna går snabbt. Tur det, eller inte man blir ju bara äldre och äldre.

Igår ringde det Någon till mig. Jag blev lite varm i sinnet. Behövde det samtalet och höra att Någon saknade att prata med mig.

Idag skulle jag ha solat men Tilda mådde dåligt. Synd. Inte mest på solningen utan mer på att inte träffa Tilda. Hon är ju som en drog ibland...

Imorgon börjar Melodifestivalen, schlager!
Festen kan börja!

Jag har ont i kroppen idag, träningsvärk.

Önskar mig något annat just nu!

En snabbis

Okej en snabbis innan Criminal Minds

Jag har fått fast anställning på den förskola jag arbetar på.

Jag har varit på vattengympa och nästan druknat pga min dåliga balans kontra koordinationsförmåga! Men kul var det!

Verkar som "barnhemmet" blir nästa skräckisen på listan.
Ni har väl sett alla SAW filmerna? Mina absoluta favoriter!!!

/A

Konstigt

Jag tycker livet är bra konstigt. Situationer är konstiga, bemötande är konstiga, människor är konstiga, ord är konstiga.
Jag antar att jag är rätt konstig jag med.

Jag fick en kommentar ang filmen jag såg igår, The grudge. "Den är läskig" stod det.
Eh, ja!
Fy fan.
Fanns en scen där i som jag uppriktigt sagt höll på att spy av.
För er som inte har sett den vill jag ej avslöja något men för er som sett den så kanske ni förstår vad jag menar med HANDEN FULL AV HÅR!
Jag är en hår fobiker, att få hår mellan fingrarna som flötat sig runt tex i simhus. Fy fan.
När han fick handen full av hår, mäklaren så vred jag mig i sängen och fick kvälningar.
Rickard skrattade gott.
Förövrigt så låg jag många gånger med händerna för ögonen och kunde bara inte titta.
Den bästa skräck filmen jag sett på mycket, mycket länge.
Sov inte själv igår i min dubbelsäng, får se om jag vågar sova själv inatt. =)

Just kommit hem från jobbet. Vi har haft möte. Ganska trevligt möte om jag får säga det själv. På vår avdelning är det nu riktigt fint!

Nu skall jag kolla lite tv, efter att jag läst alla bloggar jag följer. Sedan FÖRSÖKA sova...

Bara en snabbis

Skriver en snabbis.
bara för att.
Jag har syndat med en piza idag, det var gott.
Tur jag tog en promenad på 45 minuter innan så att samvetet inte är riktigt så smutsigt.

Jag har för mycket att tänka på och det gör att jag får ont i huvudet.
Jag vill ha lugn och ro.

Nu skräckfilm.
The grudge.
Är säkert inte bra men ändå.

Lättare sagt än gjort

Det är lättare att skirva och säga saker än att ta dem till handling.
Som att jag bestämt mig för att inte bli ledsen.
Eller som jag så finnurligt använt mig av sång texten "Im gonna get myself a bulletproof heart" och trott att JA så är det.
Men det är inte alls så.
Och det är inte så lätt att INTE bli ledsen.
Hur man än försöker att stålsätta sig så smyger sin känslorna in och tårarna bränner innanför ögonlocket.

Jag har haft världens diskussion.
Jag har sagt att vi skall skita i allt.
Jag har ifrågasatt och jag har slängt på luren.
Vet inte vad detta slutar men jag vet att jag känner mig oerhört ledsen.
Fastän jag inte vill.
Väntar på svar på mitt sms.
Fick ett svar medan jag skrev precis.
Men svaret var mer en fråga än ett riktigt svar.
Så jag smsade igen...

Varför skall känslor vara så komplicerade?
Varför kan man inte bara ta det för vad det är och "go with the flow" som jag brukar säga?

Jag har en vän som skrev en text till en av världens bästa låtar med mig i sina tankar:
"Måste allt va komplicerat, diskuteras och göras större än vad det är. Måste allting analyseras, känn dig för, för din instinkt har karaktär"
Kanske är det så att jag analyserar alltför mycket.
Kanske är det jag som inte bara kan "go with the flow"?
Och jag känner på mig att så är fallet.
Jag måste sluta diskutera allting med mina älskade hjärnspöken.

Så jag får väl lägga ner nu, sluta, stanna upp.
Men som ni vet.
Det är lättare sagt än gjort!