Första magbilden...?

Undra när jag kommer ta första magbilden.
När jag väntade Adrian tog jag den... NU. I denna vecka/dag i graviditeten.
Men eftersom jag var smal då syntes den. Det gör den inte nu. Tror jag.
har ju mage kvar sedan Adde kom så det är svårt att urskilja.
Är dock svullen.
Ser ut som om jag är i femte månaden eller något sånt. Åh så är jag bara snart i tionde veckan. Tänka sig...

Jag är ju lite orolig för vikten. Hade önskat jag gått ner lite innan.
Men nu är det som det är och jag är givetvis glad och lycklig över det faktum att ett litet barn vill växa inom mig igen. Det är ju en fantastisk grej.

igår låg Adrian på golvet efter att ha blivit fälld av Kaspian och "låtsas" grät. Tittade på mig med läppen utdragen och sa "MAMMA" Jag har hört ordet mamma komma från honom förut också men inte på detta sätt. Detta var helt riktat till mig och gissa om mitt hjärta smalt? Herrejisses.
Mamma, jag!!!!!

Funderingar i Puffen

Sitter i Adrians rum. I den röda Puffen han fick av farmor och farfar i julklapp. Adrian leker bredvid. Skrattar åt hunden och kryper snabbt, snabbt ut från rummet för att vidga sina vyer.
Han är underbar min son. Vi har kul ihop. Han är roliga att busa med och han skrattar massor varje dag. Det är helt fantastiskt. Jag känner mig väldigt lyckligt lottade över att ha honom i mitt liv.

O tänk. Innan detta år är slut om allt går bra har vi ytterligare en liten människa som förgyller våra liv.
Det är mirakulöst fantastiskt.

Jag känner mig nervös för det som komma skall men nervositeten är blandad med en enorm lycka.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Stora nyheter och snurriga tankar

Ja.
Helt plötsligt började jag ana. IGEN.
Tog ett test och javisst. Ett stort plus visade det.
Helt oplanerat och rätt lustigt egentligen med tanke på att jag har PCO och med PCO kombinerat med min övervikt på 25kg + så borde det inte vara möjligt.
Men tydligen.
Jag är bara i V 8 ännu men jag utgår ju från att det går bra. Som jag utgick från med Adrian.
Och jag "måste" prata och berätta om det. För att göra det verkligt.

Det är lite jobbigt med anledning av att jag är så pass stor efter förra graviditeten. Är rädd att det kommer bli sjukt tungt.
Sedan har jag ju ej vart säker på om jag velat ha en till.
Kanske hade jag velat bara ha Adde här och kunnat fokusera på att ge honom allt.
Men att han ska få ett syskon är på många sätt positivt. Tänk. Ett liv utan syskon. Det skulle jag ej kunna föreställa mig.
Så alltså. Adrian ska bli storebror.
Min lilla fina AddeBus.