söndag 29 november 2015

Dans och hålligånga

Morgonen kunde ha startat bättre. Stackars Adrian fick ett starwars svärd rakt i nacken av sin syster. Oj så han grät och aj vad det gjorde ont.
Agnes kasta svärdet och utbrast att svärdet var dumt och sen sa hon att hon blev arg för att Adrian reta henne.
Det var första gången jag kände att hon förklarade varför hon slog.
Och Adrian nästan accepterar slagen och ursäktar dem med hennes ADHD. Jag försöker säga att hennes diagnos inte är en ursäkt till att göra honom illa. Det får den aldrig bli!
Det gör ont i mig hur mycket han får acceptera, vår fina kille!

Dansträning inför dansuppvisningen imorgon för Agnes. Den gick bra men sedan var hon trött, det märktes då hon på kalaset som var efteråt grabbade tag i en surfplatta och satt i soffan med den hela tiden. Hela kalaset.
Det gör också ont att se att hon inte orkar. Jag visste ju det från början, men hon ville så gärna gå!

Granen kom upp idag till barnens stora förtjusning. Så mysigt med julstök! Älskar alla ljus och allt glitter. Tänk jag som hatade julen pga min erfarenhet när alkohol var inblandad. Nu börjar jag gilla den, tycka om och se framemot. Det trodde jag aldrig.

måndag 23 november 2015

Festläge

I helgen var vi Småland för att fira pappa som fyllt 60 år! Redan flera veckor innan har vi känns en oro jag och Daniel, över hur det skulle funka för Agnes med alla dessa människor.
Det är som om man laddar för katastrof!

Natten mellan fredagen och lördagen fick Agnes 2 tabletter circadin för första gången på några veckor  (effekten hade avtagit så vi slutade att ge dem) och sov gott i 8 timmar.
Det fick mig att känna mig en aning lugnare men sen såg jag under dagen att Agnes verkade trött och känslig över lag. Då började oron gnaga i mig men samtidigt så såg jag framemot att träffa alla bröder samt pappa.
I bilen dit somnade Agnes och det kändes genast bättre, kanske skulle hon vara pigg och glad nu vår lilla unge!

Oron var oerhört obefogad, kvällen flöt på och Agnes styrkor briljerade stort. Hon lekte med de andra barnen och var glad och nöjd! Det blev en och en annan show för gästerna och det var högljutt ibland men det gick BRA!!!

Efteråt diskuterade vi varför det plötsligt fick så bra, vi insåg att det var första riktigt stora sammankomsten för henne,för oss. Vi har ju alltid i största möjliga mån lyckas undvika dessa.
Så slog det oss vad som var annorlunda. Jo vi. Inte Agnes. Utan vi. Vårt lugn.vpr acceptans för den hon är. Känslan över att "detta är vår dotter. Acceptera henne för den hon är...eller skit i det"
Vi brydde oss inte alls om gästerna tittade lite extra eller stördes av hennes vackra sång om bajskorvar och kapten rödskägg. Hon var nöjd. Vi var lugna och vi släppte taget om en av känslorna vi så ofta och så länge brottats med; Stressen.
Stressen över att människor ska  se ner på oss eller vårt barn.
Stressen över att människor störs.
Stressen över att känna att vår dotter inte passar in.
Den känslan. FANNS INTE.
Och när den känslan aldrig infann sig kunde vi njuta av god mat och gott sällskap. Och vi njöt oerhört av alla upptåg och bus och sånger Agnes bjöd på. Fantastiska barn!
Fantastiska vi!
Åh, vad vi är bra!

onsdag 18 november 2015

Att komma till insikt

Senaste dagarna, veckan har jag kommit till insikt. Detta med att skaffa barnvakt för att bara vara med storebror är verkligen någonting vi bör anamma. Förut sa jag alltid att nej, det skulle inte kännas rätt, man lämnar ej bort om man inte måste.
Måste, det där ordet får det att krya inom mig.
Klart vi inte måste ha barnvakt till Agnes och hitta på eller bara vara med Adrian, men vi bör...för hans skull.

Vi brukar dela på oss, tar varsitt barn då och då för att det ibland blir lugnast så. Men senaste dagarna har det grott i mig att vi behöver göra något tillsammans, med vår son. Han förtjänar vår fulla uppmärksamhet på samma sätt som Agnes får vår uppmärksamhet mest hela tiden.
Tänk att få känna sig i centrum, få bestämma och få prata med sina föräldrar i lugn och ro när man är van vid att bli avbryter,  bortknuffad ur knät och alltid ger med sig för att det är bäst så!
Jag behöver också få ge Adrian detta. Det har gått så långt i känslan att jag funderar på om vi 1 gång i månaden ska försöka få avlösning. Antingen genom kommunen eller att vi löser det själva.
För Adrian skull men även för oss föräldrar. Vi behöver få känna att vi ger han det värdefullaste vi kan, vår tid!
Han förtjänar det och han förtjänar att få vara bara han. Inte vara storebror som tassar på tå eller som får "stå ut"!

Ikväll ska jag ta en diskussion med Daniel och se hur vi ska lösa det.
Kanske kan man också då och då ta en dag ledigt från jobbet och förskola tex. Vi har ju båda 2 föräldradagar kvar!
Vi får se.
Men tanken gror!

måndag 16 november 2015

Kung över livet

Igår fick jag frågan om jag kunde skriva ett inlägg för Kung över livets sida på facebook. Hedrad över det, en förening som gör så mycket gott för att sprida kunskap och gemenskap.
Här kommer min text i fullt format (vet ej ännu om den kommer publiceras i sin helhet)

”Det är svårt att vara storebror till någon med ADHD mamma, Idag ville jag bara hålla din hand när vi gick hem men det gick inte”
Agnes bror är 5 år och han älskar sin lillasyster mycket. Agnes älskar honom.

När jag ibland inte orkar torka upp ,limma ihop, hör mer skrik och tjat då hör jag hans röst om hur jobbigt han tycker att det är.
Jag biter ihop. Jag är vuxen, jag måste få mina barn att må bra.
Så jag torkar upp den spillda mjölken, jag plockar upp det slängda pusslet.
Jag springer för att hindra henne för att slänga en tv-dosa i sin brors huvud.
”Agnes skulle aldrig säga att hon vill att jag ska dö om hon inte hade ADHD…tror jag” Jag springer, jag springer så fort benen orkar.
”Jag orkar inte leva med Agnes längre” suckar storebror 5 år efter ännu en jobbig eftermiddag. Han tittar upp och jag anar ett leende… ”men det är roligt också, jag får skratta ofta”

”Mamma, ibland är min hjärna så trött, då vill jag inte leka mer” Jag stryker hennes hår ur pannan, 4 år och så tufft hon har det.
”Förlåt mamma, nu var jag dum” jag skakar av mig känslan av hennes knytnäve mot min näsa och tar henne i min famn. ”Du är ALDRIG dum, det händer bara lite tokiga saker ibland” Och så kramas vi i några sekunder innan hon ser ett spel i ögonvrån som bara måste hällas ut mitt på mitt ny städade golv

Älskade barn. Ni två ska följas hela livet och jag gör allt i min makt för att ni ska få rätt verktyg och alla redskap att fina harmoni i ert syskonskap.
Kärleken finns och ni förstår varandra bättre än vi vuxna någonsin kommer förstå er.
Ni håller varandra i handen och storebror tittar på mig ”Lugn nu mamma, hon kan inte rå för det. Det vet du. Det är inte Agnes som gör så, det är hennes ADHD och hon kan inte hjälpa det!”
/Anna

söndag 15 november 2015

Att ta steget

Idag var jag tvungen att ta steget och skriva ner det jag tänkt på i flera veckor.
En barnbok. Känns bra och jag känner att det är en bok/bokserie som behövs! Därför har jag idag kontaktat flera olika förlag för att höra om intresset för min ide, detta innan jag skickar in mitt manus.
Mina barn skrattade gott när jag läste för dem och om det beror på igenkänningsfaktor eller inte, det låter jag vara osagt men oavsett, då lär det finnas fler barn som känner igen sig!
Och min personliga åsikt är att få känna igen sig viktigt. Att veta att det finns någon annan som upplever precis det jag gör, man är inte ensam.

Jag har alltid haft en dröm att bli publicerad och jag skulle bli oerhört lycklig att få publicera något som jag brinner för som detta!
Vi får se, spännande! Hoppas på lite medvind, det skulle vara underbart!

torsdag 12 november 2015

Att vara storebror

Denna eftermiddag går till historien som en av de sämsta!
Vår kära Agnes i sitt esse!
Allt började (men egentligen vet man ju aldrig vart det började...)
med att Agnes och Adrian gick upp på rummet och lekte. Jag hör hur dom pratar om vilken barbiedocka som har vilken superkraft. Jag hör att Adrian är på ett humör där han gillar att vara med Agnes. Och han sa själv när vi hämtade honom idag att han saknat henne hela dagen.
Agnes i sin tur som varit hemma med mig idag har tjatat om sin bror...
Som sagt, de valde superkrafter och som alltid så ska dockorna slåss.
Jag suckar en djup suck, alltid slåss!
Och någonstans i leken blev det allvar för lillasyster. Någonstans där, helt plötsligt blev dockorna till verklighet och jag hör hur hon kastar runt både dem och annat. Jg hör hur Adrian tappert försöker fånga henne. Lugna henne, få henne att byta fokus men utan resultat. Jag hör henne svära. Det är "jävla" och "skit". Först mot sakerna som slängdes, sen riktas det mot hennes storebror och jag hör ett "aj" och jag hinner inte ens tänka tanken på att gå upp innan han kommer springandes ner för trappen. Efter honom kommer Agnes med en hård korg i högsta hugg. Adrian tar skydd bakom mig och hon kastar. Den träffar inte. Hon får tag i den ena saken efter den andra och slänger. Hon försöker bitas, hon slåss och hon lyckas spotta, både på mig och Adrian flera gånger. Hon skriker att hon "vill döda Adrian och mamma. Sticka kniv i så ni dör".
Jag blir under tre tillfällen tvungen att genom fysiska tilltag ta bort henne från oss. Hon faller i gråt efter varje gång och jag tröstar. Jag hör ångesten. Men som i ett vindslag så bryter ilskan igenom tårarna och all ånger är som bortblåst.
Jag försöker. Ja eller VI försöker avleda och skoja bort men ingenting hjälper. När hon tillslut faller ned i soffan, stirrande på tvskärmen har det gått exakt 46 minuter från att leken övergick till allvar. FYRTIOSEX minuter av totala lönlösa försök att bryta igenom det som Agnes kropp styrs av just då!

Mitt hjärta gör ont. Gör ont för att jag inte kan hjälpa henne att vända. Jag vet inte hur jag ska göra helt enkelt.
Det gör ont för att Adrian, snälla fina Adrian får ta och ta och ta emot. Han blandade gråten med att försöka krama sin syster... och försökte intala sig själv högt att "det är Agnes ADHD som gör så här. Hade hon inte haft den så hade hon aldrig sagt att hon vill att jag ska dö... tror jag"
Hur håller vi ihop dessa dagar?
Älskade barn

söndag 8 november 2015

Fantastiska pappa

Mina barn har en fantastisk pappa.
Han håller om dem när de är ledsna och torkar tårar.
Han busar och stojar, lockar fram skratt från hjärtat!
Han badar sina barn och läser sagor.
Spelar tv-spel trots att han inte alltid orkar.
Han skär upp deras mat och ser till att de har allt som de behöver och mer därtill.
Han ger dem trygghet och kärlek.
Han ger deras mamma stöd och en famn att luta sig emot när vinden ökar i styrka.
Han är snäll, fin, trygg, omtänksam och oerhört vacker som person!
Tacksamhet att just DU är den pappan som du är!

Jag har en till pappa som jag uppskattar och det är såklart Noels. Han skulle blivit en minst lika bra pappa, det är jag övertygad om. Men han fick aldrig chansen. Tyvärr. Han gör vad han kan för att minnas och hedra sin sons minne och han gör det som den bästa pappan Noel någonsin kunde få♡

söndag 1 november 2015

Halloween vs Alla helgona

Igår firade vi halloween. Förra året blev barnen så sugna att klä ut sig så sagt och gjort.
Det blev törnrosa och dracula. Själv var jag en kvinnlig variant av Edward scissorhands!
Vi dekorerade ute lite med spindelnät och spindlar.
Superspännande att invänta de monster och häxor som plingade på dörren!
Barnen fick gå och busa för grannen och lyckan var total! Superkul. Jag gillar halloween! Vi kommer förmodligen ha det som ny tradition här hemma.

I år sammanföll dock halloween med alla helgona och det var ju lite oturligt men efter att förklarat om de två olika traditionerna för barnen tände vi ett ljus i lyktan utanför som en tanke på de som lämnat oss!
Vi tänkte på Noel och farmor Dagmar! Älskade älskade.
Ljuset brann även för alla de små änglar som alldeles för tidigt lämnade sina föräldrar och familj i stor sorg.

Livet är sannerligen fullt av kontraster. Igår var verkligen en sådan dag. Liv och bus samsas med oförglömlig sorg.
Som livet är allra mest. Kontrast!

Här kommer bilder från gårdagen men även från  förskolans utkläddnad. Barnen var Zombie barbie och Hulken då!