Veckan som lider emot ett 1årskalas

From i fredags har lillskrutten varit sjuk. Hög feber med en feberkramp som resulteradse i ett besök på huddinge akuten!
I Tisdags vaknade han upp utan feber och herregud så skönt det var. Inte bara det att vi har varit oroliga. Vi hade tusen saker att göra i helgen som var men allt blev förskjuten och det blev grin och lite bråk och att sitta inne nästan hela helgen. Allt tar fem gånger så lång tid med en liten sjukling i familjen.
Nu är han som skrivet dock feberfri igen. Mår mycket bättre trots att snoret rinner.
MEN han är så medtagen. Sovrutinerna är åt helsike. Han är mammig och vill helst vara hos mig hela tiden. Sitta i knät. Gråter när jag sätter ner honom för att kanske dra på lite mascara.
Det är så frustrerande.
Men det positiva tänkandet med detta är att: Jag är viktig för honom. Och det känns underbart att få vara så viktig som bara en mamma kan vara för ett barn.
Jag älskar att vara mamma. Och min son är underbar.
Just nu skriker dock kropp och själ efter lite egentid. Och det tänker jag ta. Efter att helgen är över.

För i helgen fyller lillskrutt ett helt år. Det är alltså ett år sen vi fick en sådan vacker skapelse i vår famn. Helt otroligt. Underbart!
Första året har inte varit så jobbigt som alla sagt. Jag har älskat, NÄSTAN, varje sekund av detta år.
I helgen kommer det massor av människor för att fira min lilla pojkes dag.
Det gör mig så varm i hjärtat.
Men det är också vid såna här tillfällen som man kan bli grymt besviken på människor. Och i mitt liv finns det just nu två som gett mig lite väl mycket skit på sista tiden kontrat med att ej komma på Adrians dag så dessa två är jag så besviken på.

Och på tal om detta. Jag är vare sig arg, sur eller grinig. Jag är besviken. Det är skillnad.
Men någonstans på vägen så tappade jag lusten att behaga och bara sitta tyst och ta emot. Då blir det så här.
Jag bestämmer över mitt eget liv. Jag är 29 år och har viktigare saker för mig än att lägga ner energi på fel saker.
Man gör sina val här i livet!
Och att sluta ta skit är ett av de bästa val jag gjort.

Minibus

Idag hade vi trott att vi skulle få veta om det var en lillasyster eller lillebror men bebis vägrade att visa upp sig. Så än så länge är det en hemlighet.
Men det viktigaste av allt var ett fullt friskt hjärta som slog. Och en bebis som tumlade runt som en liten galning där inne.

Minibus Boström.
Min tredje älskade unge

Sol...

Ute är det varmt och soligt. Hela helgen har jag sett solen från fönstret och kroppen skriker efter den.
Vår familj har varit inne i princip hela helgen.
Adrian har haft feber och vi har haft tusen saker att göra. Vi tänkte väl oss en dag inne för att fixa iordning och sedan ha en mysig långhelg ihop. Men icke.
Har man en rejält medtagen ettåring så blir inget som man har Planterat. Allt som vi behövt gjort har tagit fem ggr så mycket längre tid.
Och jag är tröttare än när helgen började. Dessutom har jag fått foglossningar nu. Inga mängder men jag är rejält oroad.

Nu ska i alla fall vi åka iväg till Nynäshamn för middag och glass. Så fort lillebror har vaknat. Ut i solen. Äntligen!

Published with Blogger-droid v1.6.8

En sjukling

I natt var vi inte Hemma förens halv tre. Vi blev sittandes på akuten efter att Adrian fått en förmodad feberkrampat. Läskigt som fan.
Men allt gick bra fast febern håller i sig och det är så synd om Mammas lilla hjärta!
Och här hemma hade det varit skönt om vi fått iordning inför fotograferingen av bostaden som skall ske på tisdag. SAMMA DAG SOM ULTRALJUDET vill säga. Men med en sjukling hinner man ej mycket.

Published with Blogger-droid v1.6.8

S:U:C:K

Dagen då vi ska göra ultraljud närmar sig med storm steg. Jag kommer att vara i v 19 på Tisdag när RUL ska göras (v18+1).
När jag gjorde RUL med Adrian var det psyket och minnena som gjorde mig rädd och nervös. Jag var aldrig rädd för att han skulle vara död eftersom han levde runt rätt rejält dagarna innan. Men nu känner jag en stickande känsla i kroppen av att allt inte står rätt till och det gör mig grymt nervös och jag funderar till och från hur jag skall takla om det nu är så att mina farhågor blir besannade.

Jag tänker på mitt dåliga samvete gentemot hur jag har mottagit denna graviditet. Hur negativ jag har varit och hur jag önskat att graviditeten inte kommit, just nu. Saken är ju den att jag, om jag ej vore gravid nu, hade jag ej velat göra om detta. Och förutom rädslan för en grymt jobbig graviditet med en grymt jobbig förlossning som avslut så har min största rädsla varit just att bebis nummer tre ska dö. Jag har känt att det är onödigt att medvetet ta den risken och bryta ner den enorma tacksamhet och lycka vi i denna familj har JUST NU. Med en liten kille som är frisk och kry och helt underbar. Ska man rasera allt det för "girigheten" att skaffa ett barn till som kanske inte klarar sig?
SÅ har mina tankar gått.

För tre veckor sedan kände jag bebisen. Såna där små bubblor som jag när jag väntade Noel trodde var gaser. Men nu under en veckas tid har jag försökt, ansträngt mig till det yttersta för att känna något litet. Men icke. Känner inget. Och det är här min rädsla infunnit sig.
För trots att jag varit osäker på om jag velat gå igenom detta igen. Och trots att jag alltid sagt (sedan jag väntade lilla Noel) att jag bara vill ha ett barn så vill jag för allt i världen inte förlora det barn jag bär på.
Jag jublade ej när jag plussade och jag är inte jublande glad att få så här tätt eller att gå igenom troligtvisa foglossningar from hell igen. MEN barnet i min mage är så enormt välkommet och kommer att bli lika älskat som mina förgående två ungar.För jag väljer inte bort mitt tredje barn. Oavsett hur jag känt och mått och si och så.
Jag vill ju detta, när det väl är dags och rädslan berättar för mig att jag längtar efter detta barn minst lika mycket som jag längtade efter Noel och Adrian.

Fan. Har en dålig känsla i min kropp. Jag hoppas att jag har så fel, så fel.

vårsol

Det är vår ute. Fåglarna kvittrar och solen skiner.
Adrian är ute och leker. Får känna sand mellan fingrarna och gräs längs kinden. Tänk vad häftigt att få känna allt för första gången.
Många intryck. Det märks på hans sömn. Han snor runt i sängen och låter. Drömmer och bearbetar allt under sovtiden.
Mammas hjärta.
Å vad jag älskar. Älskar, älskar!

Published with Blogger-droid v1.6.8

gungeligunf

Idag är vi uppe med tuppen och har redan avverkat första gungstunden.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Hipp hipp hurra!

Idag fyller jag hela 29 år. Det är ett år kvar till 30. Helt sjukt vad tiden går fort. Ett år närmare graven var min tanke när jag gick upp idag.

Min födelsedag har alltid innehållt några skopor ångest som alla andra "familjehögtider". För nu fyra år sedan blev den till något alldeles speciellt. Noel blev till och kom till våra liv för att förändra oss föralltid. Jag tänker på det varje minut under min dag och det är tungt o andra sidan är ju hans ankomst inte förknippat med sorg.

Har haft min kära kollega och vän Sofia här idag. Vi har ätit lite lunch och bara snackat. Så himla trevligt! Ikväll kommer det över lite närt och kärt och min underbara svärmor har bakat en tårta. Är väldigt överväldigad av all hjälp och stöd med mera jag får av svärföräldrarna men också från annat fint folk.
Undra om människor i min närhet vet hur mycket jag uppskattar dem?! Jag brukar försöka visa det i mellanåt. Så jag hoppas att de vet!

Nu tänker jag bara njuta avtystnaden medan världens mest underbara ligger i sin säng och sover.

äntligen

Det är faktiskt vår på g. Så det så!
Visserligen så frös jag idag. Men igår var jag ute med hunden vid 18 och det var värsta vårkvällen. Helt underbart.
Mer sol åt folket.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Himmel och pannkaka.

Jag skulle ha varit överlycklig om det var en pannkaka som Adrian drog i sig sittandes bredvid mig på golvet medan jag städade köket. Men icke. En klunk spolglans drog han i sig. Hur snabb får man vara?
Giftinformationen berömde mig för mitt snabba agerande med att noga skölja ur hans mun och sedan ge han vatten och något att äta.
Och ta-i-trä men han mår bara fint. TUR!
Här hemma är det HJÄRTAT I HALSGROPEN ab.
Han är verkligen överallt och ingenstans mammas lilla hjärta!

Sådär och då var lånelöftet i hamn och jag tar mitt pick och pack från swedbank och startar upp ett nytt liv som handelsbankenkund.

Tjipp

Lite nervös

Idag ska vi på möte med banken.
Ansöka om lånelöfte för att ha möjlighet att titta på större boende.
Jag är faktiskt ganska nervös jag. Vet inte varför men är nog rädd att jag ska vara den som "sinkar" oss.
Fast det enda som jag kan komma på som skulle kunna ligga till min last är att jag är f-ledig. Jag har ju inga anmärkningar!
Men ändå är jag nervös. Känns så vuxet på något sätt.
Kanske är det, att man inser att man är så pass vuxen att man ska ta ett lån i miljonklassen.
TÄNK om vi bodde i småland då hade vi kunnat köpa ett stort hus och ha mer än hälften kvar vid försäljning av en trea,,, DET mina vänner tycker jag är sannslöst sjukt.

galen!

Min helt gaaaalna son

Published with Blogger-droid v1.6.7

jag kan!

Adrian kan nicka "ja" och skaka på huvudet "nej". (fast skaka på huvudet är svårare) Visa sig stark o klappa händerna.
Mammas kille.

Nu ska han besöka frisören för första gången.

Tjip

Published with Blogger-droid v1.6.7