Morsdag

DU borde har varit här min älskade son och DU borde ha varit med din pappa och köpt små fyndiga gåvor.
Du borde ha krypit upp tillsammans med din far till mig på morgonen och sagt
"Grattis på morsdag".
Dig skulle jag ha kramat om och snosat in mig i din nacke.
Pussat dina vackra händer och varit så glad över att få vara din mor.
Min vackra pojke.
Vi skulle ha haft morsdag fika, du skulle ha fått en godbit och jag hade druckit kaffe och stryckit dig över kinden.
Pappa och du skulle vara extra snälla mot mig idag och passa upp på mig och ge mig enormt mycket närhet och värme.
För idag är det min dag.


Men så ser inte verkligheten ut för mig och min morsdag
Grattis till mig på Morsdag.
Det är min dag idag.
Grattis till att vara en mamma utan sitt älskade barn på sin barm.
Grattis till att sakna så att hjärtat går sönder, gång på gång på gång.
Grattis!
Det är min dag idag, fylld av en laddad ångest och en känsla av total tomhet.
Morsdag.

Jag vaknade av att Rickard gick och satte sig på min sängkant.
Han räckte över en liten gåva (Se ovan) och sa:
"från Noel".
Ska vi lägga den hos Noel? sa jag
Nej den är FRÅN Noel.
Då kom jag på det. Idag är det morsdag.
Åh jag blev så berörd att det kom ett gäng tårar längs min kind.
Och pingvinen fick följa med mig ut och sola idag.

Fasiken Noel vad fin din pappa är.
Tack för att du in din tanke gick med honom och inhandlade min nya stekpanna och min nya favorit "maskot".
Tack för att du strör lite stjärnströssel då och då runt honom.
Vi älskar dig.

Idag är det morsdag och jag är din mamma.
Men för mig är det alltid morsdag.
För i mitt hjärta är jag så mycket mamma jag bara kan och rårpå.
DIN mamma.
Och du är min saknade och efterlängtade son.

Jag älskar dig.

Ni vet en såndär underbar dag...

Idag har varit en sån där underbar dag i mitt snart perfekta liv.
..

Morgonen började med att Tilda ringde. Klockan hade just slagit nio. Jag hoppade in i duschen och sedan bar det iväg för lite solning. (som nu blivit brännmärken förvisso)
Vi snackade en hel del sistertalk. Behövligt!
Sedan åkte vi till Tumba och drack kafe. (Ja jag drack svartkaffe och hon käkade)
Sedan blev det dags att sätta sig på tåget och bege sig in mot aspudden och på första fikadaten med en annan kär vän.
Hur mysigt som helst.
Vi satt utanför cafet han jobbar på och pratade om livet (och ja, sjääälvklart snackade jag mest, fan vilken pratkvarn jag är)
Sedan väl hemma så gick jag ut i skogen med en annan vän och hundarna fick springa av sig i skogen och bada lite. Efter denna timme så stack vi sedan på en promenad ner till statoil.
Hur skönt som helst.

Min sammanfattning av denna dag/kväll är att den har varit helt underbar.
Jag har träffat två av de finaste personerna jag känner.
Tilda my sister och Thomas my brother och hur som helst kan det inte bli bättre än så=)
Tänk att nya människor i ens liv kan så snabbt få en så stor betydelse och plats i ens lilla, lilla hjärta!

Snipp snapp slut så var denna dagen slut.
Hepp!

Femte dagen

Detta är det jobbigaste tiden av dem alla.
Jag har mått illa, frusit, vart lite zombie varning!
Men har ej fuskat, trots en god lasagne vid barnens och mitt bord.
Jag var SÅ jävla sugen.
Är sugen på något nu med.
Knaprade is förut, det är ju ändå något att tugga på.
Ett tuggummi hade inte varit fel men det får man ju ej heller tugga på.
Så det blir att borsta tänderna.

Jag hade en bra kväll igår.
Men det snurrar efter alla diskussioner och avslut på diskussioner osv.
Jag är lite snurrig just nu.
Sådant här är fan inte bra när man är på diet.

Helvete, nu ska jag slappa

jävla becca=)

Berätta fyra sanningar om dig själv!

1. Empatisk


2. Är INTE pedant

3. är mörkrädd

4. Tror på andar/änglar


Berätta fyra saker du gjort idag!

1. Jobbat

2. Blåst bort i sthlm

3. Gått en långpromenad

4. Druckit cambridge


Berätta fyra saker du har på dig nu!

1. Morgonrocl

2. En datorn

3. En hund

4. Ett täcke


Berätta fyra saker du älskar!

1. Min son

2. Min syster

3. Mina djur

4. Mina vänner


De fyra som jag skickar utmaningen vidare till är
SYSTERYSTER=)

Stormvarning

Dagen började av bestämmelse av spontant shoppingmöte.
dagen på jobbet var smått kaos, men det blev ju bra tillslut.

Så efter jobbet åkte jag in, osminkad, trött, med otvättat hår och ja...
Mötes upp på drottninggatan och gick ner mot gamla stan.
Shoppade mig ett bälte som är mindre än det jag har med tanke på att byxorna hänger ;)
En hand på axeln.
Härligt.
Gick på ett cafe, fick ta en svart kaffe. Pratade.
Sedan gick vi längs gatorna.
Så satte vi oss nedanför slottet ut mot vattnet och talade om livet. Men mest om döden faktiskt.
När solen gått i moln så vandrade vi upp mot tcentralen genom kungsträdgården.
Det blåste och håret yrde runt mig.
Sneglade lite.
En hand i min.
Stockholmspromenad i blåsten.
Så okomplicerat och bara så bra.

Tredje dagen på kuren har gått perfekt.
Är dock sugen på att tugga på ngt men har iallafall sniffat tuggummi idag=)

/A

dag två

Oki kortfattat.
Dag två på kuren, går skit bra.
Motionerat som fan idag.
SÅ skönt.
Nu trött.
Hej å hå=)

Lyran och den sista latten

Jag träffade Sister idag, Matilda alltså.
Vi gick och fikade på Lyran, ett ubermysigt cafe och jag tror det var andra gången på tio gånger som det fanns plats ute. Så härligt.
Jag beställde in en supergod latte och så njöt jag.
Det är ju sista latten på fyra veckor.
Jag får alltså inte dricka någon latte under min cambridge kur.
Vet inte hur jag skall klara just det förbudet men, det måste ju bara gå=)
Ska bli spännande och som jag skrivit tidiagare så är jag taggad.
Köpte smågodis igår och päronsoda. Bara för att.
Efter dessa fyra veckorna är det ENDAST sött på lördagarna som gäller.
Inte massa småätande och nyttig mat är nummer ett.
Jag VET att jag kan klara det för det har jag gjort förr, men aldrig tidigare har jag gjort en sådan här dunderkur.
Men jag är ju bäst(?!) så det ska funka.
Fick ju med mig Jossan med, hon skall med köra så vi får finna stöd hos varandra hehe.

Det är jättefint väder ute och jag önskar så att vi hade haft en uteplats att sitta på, eller ännu bättre en trädgård.
Eller om inte annat någon av mina vänner spm var lediga/hemma som jag kunde slappa ute med.
Jag hatar att gå ut själv med filt och lägga mig någonstans så jag får väl göra nytta här hemma istället tänkte jag.
Men oj vad omotiverad jag känner mig inför detta!

Hej och hå

Åh så tankarna igen...

Tankar, de snurrar ständigt runt i mitt huvud.
Jag tänker hela tiden.
Det kan var alltfrån positiva tankar om framtiden, då jag bor själv till att tänka, what a hell...jag går tillbaka till Rickard, till tryggheten.
Jag tänker precis hela tiden!

Jag brukar titta på Rick i smyg, han är så fin. Han är så där jättefin i mellanåt att jag bara vill krypa upp i hans famn. Jag är så trygg där!
Jag tittar ibland på honom och tänker att jag är dum som låter oss försvinna i tomma intet.
Att jag inte kämpar för oss att få tillbaka glöden.
Ibland önskar jag att han visade lite kämparanda och fick mig att bli förälskad i honom igen.

Men så tänker jag ibland att vi aldrig någonsin kommer att kunna hitta tillbaka till varandra han och jag.
För sveket han svek var så hårt och tog så illa.
Och fastän jag vet att han är så himla fin och allt det där, så var han inte så jävla fin då...
Och jag vet "Han ville bara försvinna".
Men hur många gånger sedan Noel dog ville inte jag bara försvinna? Jag satt hemma när han jobbade och kände ur livet gled ur mig, hur jag ville skära upp mina handleder och låta mina sista andetag andas.
Men jag gjorde det aldrig.
Jag kämpade mig tillbaka till livet och jag kämpade för Rickards skull.
Jag hade kunnat ställa mig och skrika, skära, slå.
Men jag gjorde det aldrig.
Och nej, jag är inte världens bästa, jag hade kunnat gjort många saker annorlunda.
Men ändå, hans svek tog så hårt i mitt hjärta.
För jag trodde vi skulle klara det tillsammans.
Istället lämnade han mig, skör, liten och rädd.
I en skrämmande värld.
Mitt i hela jävla syskonkarusellen.
Och jag var så ensam i mina tankar och i mina tårar.
HAN som ville gifta sig med mig, han som ville leva med mig. Han som aldrig skulle göra mig illa svek så förbannat hårt.
Och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna komma över rädslan att han skulle lämna mig om vi någonsin skulle drabbas av någon sorg igen.
Och hur lever man med den rädslan?
Jag önskar så att jag fick radera November, december 2008.
För jag är så säker på att vi hade suttit hand i hand med ett syskon i magen då och allting hade varit så mycket ljusare för oss.

Fan, fan,fan,fan.
Varför kan inget få vara enkelt?
Fan, fan, fan om bara Noel aldrig hade flugit sin kos!
Jag saknar honom så=(
Jag hatar att hans tvåårsdag närmar sig och att behöva fira hans andra födelsedag i minneslunden.
Jag hatar att...
Äsch jag hatar allt som har med att han dog att göra.
Jag älskar dig så, Noel

Nya tag, nytt liv

Ett nytt liv.
Det är vad jag begär.
Och det är bara jag som kan få till det.
Skogspromenader varje dag.
Bara att acceptera, de skall ske.
Vet ni hur underbart det är med två hundar som trivs så fruktansvärt av att få springa lösa och mysa i naturen för att sedan komma hem och ligga och sova istället för att springa omkring hemma och vara rastlösa?
Eller hur det känns att röra på sig och känna hur varm och svettig man blir och VETA, att denna svett som rinner är början till ett nytt liv.?!

Mitt nya liv.
På måndag börjar det med basta.
Då är det nytt tänk som skall tänkas och motion i alla dess former, stavar, med hundar, utan hundar.
JAG behöver det.
Mina hundar behöver en pigg och glad matte.
Och jag behöver få se mig i spegeln och säga, fan vilket bra jobb jag gjort.
Och vilket underbara resultat=)

MÅNDAG MÅNDAG: Jag är så taggad=)

Taggad

Jag är så förbannat taggad inför min treveckors ren kur cambridge som jag skall påbörja på måndag. Hejja mig! (står liiite mer om detta i hälsobloggen;)

Skall strax ut i skogen med båda hundarna och en vän.
Kommit hem för ett tag sen från salongend är Joasefin jobbar.
Jag har fått ansiktsbehandling, som gjorde as ont med syra=)
Men fan vad ren och fin jag är.
Manikyr, så fötterna är så fina som de kan bli och ögonbrynsfärg=)

Nu ska jag dra mig.
Tingeling!

M*E*N*S

Ja som synes, jag har fått min vecka.
Jag har ont i magen.
SUCK!
Sitter och vräker i mig godis. Fan måste verkligen sluta få såna här blodsockerfall i samband med mensen.
Nåväl.
Jag har börjat med Gi igen.
Hoppas det ger lite resultat.
Jag är trött på att stå still och fan jag ser ut som en jävla falukorv!
Återigen suck.
kan det inte bara få gå lätt?
Rinna av mig. Ge mig lika fin kropp som jag hade för några år sedan.
Då var jag fin. Vacker inför mig själv.
Nu kan jag knappt titta mig själv i spegeln.
Jag ser bara fel...
Och det är rätt typiskt för jag börjar må bra inombords... och då hade det yttre kunnat vara bättre, så hade det inre ju blivit ännu mer bra.
Lite jävlar anamma hade inte varit fel. Karaktär.
Men jag antar jag tappade bort den på vägen någonstans.
Jag letar.
Hittar den.
Tappar den och börjar leta igen.
Måste se till att hålla fast den, ja den älskade karaktären.

/A

En underbar lördag

Denna lördag har faktiskt hitills varit underbar!
Den började med att jag slapp gå upp för att gå ut med hunden, för Rick gjorde det.
Sedan när jag väl steg upp vid tio tiden så började jag och Rick att städa. Han dammsög och torkade alla golv medan jag rensade ut gammalt skit i köket, torkade ut lådor, putsade ugnen, och putsade övriga vitvaror noggrant.
Sedan gick vi och slänge glas, kartonger och annat som vi ej ville ha kvar. Så himla skönt!

När vi var klara kissade vi hundarna och sedan tog vi bussen ner till stan. Där syndade jag med en Big Mac och en jordgubbs milkshake. Sedan gick vi och inhandlade en fotboll och tio röda rosor. Vi tog en promenad till minneslunden och satte rosorna i vatten. Vi hittade en goseelefant som var en "Conerlias". Vi insåg då att det ligger en liten flicka där i minneslunden. Vi ställde rosorna bredvid henne elefant och la även två rosor hos henne.
Det kändes lustigt att det finns ett till litet barn där, samtidgt som de kanske tar hand om varandra...?

När vi gjort iordning blommorna fick jag en ide. Spela lite fotboll där hos Noel?
Helt sjuk tanke egentligen att spela fotboll i en minneslund men det kändes bra att visa upp sina kickningar och trixningar för Noel, på hans plats. En farbror som satt en bit bort kollade konstigt på oss men jag struntade i det.
Så sa jag till Rick att "vet du när man har begravt sitt barn, då får man bete sig lustigt".

Sedan gick vi och inhandlade tacos till eurovision ikväll. Och väl hemma drog vi på oss bekväma skor och gick för att spela fotboll med hundarna.

Tycker att dagen varit så perfekt, och jag är SÅ sjukt konstigt glad över att ha fått ha en fotboll i minneslunden och spelat lite för Noel.
Jag skulle ju infört mitt fotbollsintresse för honom och spelat med honom om helgerna... Varit hans tränare i framtiden.

Jag saknar dig Noel

Skickade ett mail till en vän som lät så här...

Ville bara skicka ett litet mail... Har så himla tråkigt och har tänkt på det vi pratade om, relationer och arbete och livet.

Man kan behöva människor i sitt liv som stödjer en när man är tvungen att balansera på kantiga stenar och krokiga stigar.

Någon sa till mig att man skall titta sig omkring och se de människorna som finns runt en.
Tar de mer energi än de ger?
Man behöver energigivare, såna man kan vända sig till med vad som. Och när man kommer därifrån eller lagt på telefonen eller avslutat msn konversationen så skall man känna det lite, lite lättare.
Människor som glädjer sig med dig av hela hjärtat och som sörjer med dig av hela sin själ.


För när man har dessa människor runt sig så kan man våga lite, man kan våga släppa taget, våga ta en chans, våga pröva nya vingar, våga vara sig själv. För hur det än går med livet så finns dessa människor där och stöttar upp igen.


Kasta bort energitjuvar.
In med energigivare- det är ett ruskigt bra råd.

Fredagsbitter

Har hört ett helt nytt uttryck idag som jag fullkomligt älskade och lär använda mig av.
Fredagsbitter.
Satte liksom ord på den känslan jag kan känna de fredagar då det inte "händer" något.
Så vad är fredagsbitter enligt mig då?
Jo, att vara helt jävla slut efter ännu en arbetsvecka. Och ha noll energi.
Att sitta framför datorn och bara klicka och uppdatera men trots att man gör det för hundrande gången så har det inte hänt något nytt.
Man stirrar bara rakt fram och får ont i ögonen av skärmen.
Man håller sig vaken, fastän man skulle kunna somna redan vid klockar arton.
I sin trötthet drömmer man sig bort mot det där perfekta livet.
Och när man är fredagsbitter så inser man hur trist och förjävligt ens eget gråa liv är.
Man ser inte möjligheten men man tänker på det man skulle vilja ha och det man skulle vilja ha möjligheten att göra.
När man är fredagsbitter så är möjligheterna få, för det finns alltid något som sätter käppar i ens hjul.

När jag är fredagsbitter så känner jag mig ensam.

Ett perfekt liv

Jag har en önskan om ett perfekt liv. Eller nej, inte perfekt. Men i allafall ett liv som är nästintill perfekt.
Men så satt jag och undrade vad ett perfekt liv egentligen innebär.
För mig handlar det om en egen lägenhet, gärna med liten trädgård utanför.
Ett sparkonto med diverse tiotusenlappar.
Högre lön.
Ett barn hos mig och kanske, kanske innefattar det även en härlig man.
Så är det en kropp som är tio kilo mindre än nu, att slippa oroa sig för att gå upp i vikt igen.
Och sist men inte minst, ha en stabil fucking ekonomi som inga kriser kan rå på.

Detta perfekta liv för mig som jag beskriver kan verka ytligt men för mig är det inte det.
Den dagen jag sitter med dessa kriterier i mitt liv så har jag kämpat från dag ett för att uppnå dem.
Jag är på god väg och är riktigt nöjd över att vara på väg. Jag önskar dock att tiden fram till nästa sommar då jag förmodligen har uppfyllt de flesta ounkterna kunde gå lite snabbare.
Jag drömmer om nästa sommar och ser mig själv inreda och renovera min nyinköpta lägenhet.
Jag längtar så, för när jag är där...då kan jag ta och fokusera på yttligare ett av mina mål.

Ett perfekt liv.
Jag önskar mig ett så nära perfekt som möjligt.
Och det är SKÖNT att veta att den ENDA som kan få mig dit, är jag själv.

Tackar för det Herr positiv

Blev inspirerad av Herr positiv och fick för mig att springa.
Pressa sa han för någon dag sedan, gör ditt bästa.
Och det gjorde jag. Mitt bästa.
Det blev inte långt. Fick såklart problem med astman, men det visste jag ju att jag skulle få.
Men oj vad jag svettades.
Känner mig mäkta stolt över mig själv.
MINST två gånger i veckan tänkte jag att det skulle bli.
Mitt mål är att orka uppför backen efter sommaren=)

Idag är jag fortfarande trött och seg. Skall snart packa ihop och lägga mig i sängen.
Skrattar fortfarande gott åt helgens bravader.

Lenas 30 års fest!

Vi startade resan från stockholm klockan 07:30, bilen fullproppar med pajer och fest dekaration.
Vi körde i ett sträck ner förutom en snabbis för kaffepaus.
Kom till Vibo.
Åkte till lokalen.
Jossan och Matilda placerade sig i köket medan jag och Lena dekorerade fest lokalen.
Det blev jättefint och färgglatt precis som vi ville ha det.
Klockan ett satt vi hemma hos Lena och åt, pratade om hur snabbt och smidigt allt gått och hur mycket tid vi hade nu att ta det lungt.
Det HADE vi.
Tills vi skulle börja göra oss iordning.
ETT: Josefins klänning sprack. PANIK. Hon hittade en klänning som hon lånade av Lena som ändå funkade.
TVÅ: Eva kom hem till Lena i LIKADAN klänning som jag skulle ha... PANIK. Fick springa runt och leta kläder. Färglatt var temat. Hittade något till slut...
Så nu var vi redo.
Åkte till lokalen fixade resten och klockan fem var vi helt klara och gästerna började rulla in.
17:10 blåste det till.
Glas dörren slog rakt i askoppen och glaset sprack...

Maten var underbar alla var glada, vi sjöng, skrattade, och dansade natten lång.
Lyckad fest.
Allt gick bra förutom klänningarna och dörren...
TILLS...
Jossan och Matilda åkte före oss hem.
Vi skulle sova i grannens sommarhus.
När vi steg ur andra bilen så ser jag Jossan stå på ÅKES (Vibos värsta granne, tjurig som få) gräsmatta.
VAD fan gör ni där? ropa jag...
Då insåg vi att de trodde att Åkes hus var där vi skulle sova.
Klockan var 03:00 och Jossan och Matilda hade dragit i dörren, gått runt huset och provat alla dörrar, placerat fyllematen och sina grejer på hans veranda...
TÄNK OM HANS DÖRR VARIT ÖPPEN.
Vi skrattade så vi tjöt när vi satt hemma hos Lena och fylle åt.

Så bar vi in våra grejer i grannens sommarhus och Josefin skulle sätta på vattnet i huset.
"Det rinner vatten här Anna" Ropar hon.
"Vad bra" svarar jag uppe ifrån.
"NEJ DET RINNER VATTEN HÄR" skrek Jossan.
Jag sprang ner.
Från taket på lilla toan och i hallen stod det som ett skyfall från taket.
VATTENLÄKAGE.
Vi ringde in till Lena och vi tjöt av skratt när Jossan vaddade ut från toan,...blöt som fan.
Så tog vi våra grejer och gick tillbaka till lenas hus... vi fick gå över DEN STORA ÄNGEN (som förövrigt var en liten gräsmatta men Matilda kände det inte så då)
Väl nedbäddade sa Matilda med panik i rösten...
TÄNK OM VI HADE GÅTT IN TILL ÅKE OCH DUKAT UPP I HANS KÖK.
Ja,,, då hade ni nog mött han med bössan svarade jag.
Sen fnissade vi tills vi somnade.

När vi sedan berättade för övriga i byn om besöket hos åke sa dem.
JA HAN HADE NOG KOMMIT MED BÖSSAN...

Vilken kväll...

En hora

jag och Josefin ligger och små fnissar i min säng.
Vi skrattar åt helgen som var.
kryssningen.
Den där ett helt busslass med smålänningar befann sig.
Ett ex till mig och jag sedan tio år tillbaka mötes.
Och tänka sig han erkände i berusningen att han jobbar extra som hora.
Det är sant!!!
Jag skulle dock få han gratis om jag ville.
Men jag tackade nej.
Konstigt va?!
Oj ojoj.

Nu skall jag fortsätta myspysa med Jossan.

Imorgon är det partay.
Tingeling!

11 oktober 2009

11 Oktober 2009 då fyller min son TVÅ år.
TVÅ år har snart gått.
Det är ofattbart.
Jag saknar honom varje dag.

11 Oktober 2009 kommer Green day till sverige och skall spela i globen.
Jag och min bror lovade varandra för typ 6 år sedan att vi skulle gå tillsammans och kolla på dem nästa gång de kommer.
Så är de här då.
På min sons tvåårsdag.
Och jag vill gå.
Men ändå kan jag inte förmå mig att beställa biljetter.
På min sons tvåårsdag...

Denna dag är en speciell dag. Och jag har inte lust att känna något välbehag med livet just denna dag.
Men när jag står där med bror, då kommer det ju infinna sig med all säkerhet en liten lyckoliknande känsla.
För att kolla Green day live är ju en liten dröm jag har.

Men så tänker jag som en vän på facebook skrev, att Noel skulle ju ändå bli mattad med Green day och han kommer finnas med mig där.
Och det är ju sant.
Men jag vet inte.
Känns så fel.
Kunde de ej valt en annan dag?
Finns ju 364 andra...

Färgglatt

Vi råkade efter några glas bestäma att klädkoden på min systers fest skall avra färgglatt.
Det insåg vi inte vara en god ide när vi kom på att vi OCKSÅ måste ha färglada snygga kläder.
TUR att vi hittat sådana nu då.
Färgglada snygga kläder.
Jag som annars alltid bär svart.

På lördag är det dags för festen. Jag hoppas allt klaffar.
Jag och sister har ju fixat ALLT. Inredning, dukningsgrejer, maten, snacksen,
Ja allt.
Jag har vart stressad men det är ju för att jag INTE är en planerare och alltid har det en aning kaos.
Tur inte Tilda är som jag...=)

Imorgon kommer Jossan hit och sover här, på lördag skall vi åka tidigt.
Ska bli kul att åka till småland men mest för att då får jag träffa min älskade syster som jag ALLTID saknar så jävla mycket.
Och så ska vi se till att hinna träffa mina systerbarn med. Det är en synd att missa när vi ändå är på samma ort.

Nu är det snart criminal minds. Så hej!

Sjukdag 3

Detta är tredje dagen jag är hemma frånj jobbet.
Jag har bestämt att vara hemma hela veckan.
Jag mår inte hundra och jag vill ej riskera att gå tillbaka för tidigt och sedan vara sjuk på Lördag när min systers 30 års fest är.
Jag hatar att bara ligga hemma. Första dagen är alltid rätt skönt (Om man man inte mår riktigt jävla dåligt)
Men sedan så kryper det nästan i mig.
Om det är för att man bara ligger ner utan att göra vettiga saker eller om det är kontrollbehovet "Vad sker på jobbet" som spökar. Det vet jag inte.
Men imorgon kanske jag mår ännu bättre (hoppas) för då tänker jag passa på och försöka röja lite här hemma.
Kan behövas. Ser ut som skrot.
Men bara om jag orkar.
Idag skall jag iallafall se till att laga RIKTIG mat.
Det har blivit soppor, naturdiet och makaroner när jag legat här hemma. Har inte orkat mer än så.
Idag har jag bestämt mig för att det skall bli fisk med romsås och faktiskt potatis.
Rick är ju hemma idag så jag behöver ej äta själv. (Hade aldrig ställt mig och lagat den typen av mat till mig själv bara)

Idag är det Onsdag också.
Jippie för det betyder att det är Greys.
Hur kan man vara glad över ett tv program, det är frågan.
Men det är jag, behöver få gråta lite, kan tänka mig att det är sorgligt idag.

Jag undrar i min vildaste fantasi hur svårt det kan vara att lyfta upp en telefon och slå en signal. Vissa personer verkar ha det jobbigt med just det. Synd. Man kan förlora ganska stort på det. I detta fallet förlorar man mig och det är någon som ICKE är värt att förlora...

Jag hoppas ni alla märker att jag försöker vara positiv och intala mig själv att jag är superbra. (För det tycker jag ju annars inte)
Jag jobbar stenhårt på att få upp min självkänsla och må bra i mig själv.
Att skriva och säga att man är värd bättre och att man är skit bra gör det faktiskt lite lättare=)

Hej och hå

Skriva för skrivandets skull

Ibland slår jag upp ett anteckningsblock eller knappar in andressen till min blogg. Så börjar jag att skriva.
Utan att egentligen veta vad jag skall skriva om.
Som nu.
Jag knappar in en massa bokstäver och bara låter det komma.
Det är en sådan dag idag.

Jag mår rätt kasst, egentligen.
Både fysiskt och psykiskt.
Hade du frågat mig för en timme sedan hade jag sagt att jag bara var förkyld.
Men nu sextio minuter senare så känner jag mig matt och väldigt ledsen.
Besviken.
Bitter.

Jag vet att det snart går över igen och jag känner mig fit for an new fight.
Men detta är så lustigt med de här få minutrarna där hela humöret kan ändras på ett litet ögonblick.
Så var det inte innan Noel gick bort.
Men det är så nu efteråt.
Man sitter och känner att HEJ detta går ju bra, jag är stark jag är skit häftig, partypinglan wiiiooo...Ja man känner så innerligt att man är på väg tillbaka till livet och att man trivs med det man gör. För det GÖR jag. Jag trivs med hon jag har blivit.
MEN så kommer känslan. När man saknar. Längtar och vill ha mer utav livet.
Jag vill ha mer.

Men egentligen vill man inte ens ha mer. Man vill bara ha en enda sak, det som borde finnas hos en. Man vill ha sitt barn.
Och när känslan drar in genom hjärtat, nu ett och ett halvt år senare, så känner man fortfarande den här tomheten, saknaden, längtat.
Ibland lurar man sig till att man längtar efter att vara gravid, att hitta någon man är kär i, att man längtar tillbaka till det som var...eller...ja.
Man längtar och tar plumpna beslut för stunden, för man tänker efter hur man känner och man känner exakt så som man beslutar sig för.
Tills man inser att det man längtar efter och försöker få tillbaka med sina beslut det är sin älskade son.
Man längtar fan inte efter något annat i mellan åt.
Och när man tar beslut man inte riktigt kan stå för dagen efter så är det ingen annan som kan förstå.
Jag hastar beslut för att slippa känna och tänka ibland.
För det enda jag egentligen känner är att jag önskar att han vore här.
Jag saknar så mycket att jag önskar ibland att jag finge dö.

Och nu skall jag gå ut på balkongen att röka en cigg trots att det är skit farligt man kan få cancer och hej och hå.
Men jag orkar inte bry mig, för det värsta som kan hända det har ju ändå redan hänt.

Glädjen byts ut alltför fort

Jag orkar inte med massa sjuka vändningar i mitt liv.
Jag vill ha det lungt och skönt.
Inte ha massa velande om känslor, handlingar, snack och annats ståhej.
Jag står här. Redo.
Redo att leva livet.
Och den som är redo tillsammans med mig får fan ta mig visa det. Jag kryper inte.
Jag är inte någon som jag var innan som tog det jag fick för att jag så väl behövde bekräftelsen.
Jag kanske tog veliga människor för den veliga människan hon var. Men så gör jag inte längre.
Jag orkar inte.
Jag är värd någon som släpper det mesta med mig i närheten.
Som ser min inre skönhet.
Som inte vill vara med någon annan än mig, hela tiden.
Det är därför jag inte ens blir ledsen utan mest irriterande på detta fasliga "ändra sig från dag till dag".
Låt mig vara istället då för att vela.
Och kom tillbaka när du velat klart, om du någonsin kommer ha gjort det.
Jag vet inte ens om jag skriver detta till just en enda person nu, jag tror det innefattar några personer. Inte en enstaka.
Jag är trött på folk som skickar sms istället för att ringa. Människor som inte svarar när man själv behöver ha svar för att kunna tänka vidare.
Människor som ena dagen vill en sak och andra dagen inte vet ett skit.

Jag vet vad jag vill ha och jag vill ha lung och ro.
Hej

Ruska om när tanken far...

Lyssnar på Winnerbäck.
Han har extremt bra och tänkvärda texter och när jag lyssnar på bra texter då börjar jag tänka.
Och nu funderar jag så det står härliga till.

Ingen är värd mer än den enrgin jag orkar ge utan att bli för trött. Och dessa ord som sas till mig idag är så extremt sant.
Jag blir bara ledsen att jag hann få känna mig upprymd för att sedan, ja känna så som jag känner nu.
Jag är inte ledsen, nedbruten, arg...nej ingenting.
Det var länge sedan jag bröt ihop.
Sådär totalt som jag en gång då och då gjorde.

Idag ligger jag hemma och känner mig ynklig när jag är sjuk.
Men jag vet ju att jag inte är ynklig.
Jag är Någon, och denna någon har rätt och är värd att må suveränt.
Jag orkar inte ens känna det som om jag förlorar gång på gång. Därför har jag bestämt mig för att alltid förlita mig på mig själv.
För jag kan aldrig förlora helt igen om jag finns kvar.

Okej, så har jag läst Ricks blogg. Och det gör ju inte lite ont i hjärtat.
Det som gör mest ont är att läsa om hans saknad efter Noel. Jag önskar så att han slapp känna det som gör så ont.
Det som gör ondast efter det är att han antar saker som inte är riktiga istället för att prata med mig.
Jag har alltid velat att han skall prata med mig, men jag kommer nog få leva med att det aldrig kommer bli så.

Jag har saker jag behöver få göra.
Som behöver bli sagda och snart bubblar det ur mig allt det som ligger där och gror och då är det bäst att man tar skydd, eller ännu bättre tar in mina ord och tar emot dem med öppen famn.
Jag kan faktiskt också behöva just det, att bli omhändertagen med en öppen famn.
Tänk på det...

Jag vill så gärna...

* Ha en egen lägenhet (Med uteplats)
* Äta middag med dig ikväll
* Bli gravid snart igen
* Ordna det som bara jag kan ordna...
* Känna så där igen
* Hitta en bra hundmatte till Kaspian (om/när jag får egen lägenhet)
* Vinna några miljoner eller i allafall några hundar tusen
* Ha tillbaka Noel
* Sluta vara förkyld
* Gå ner tio kilo till

Dessa saker är verkligen, verkligen saker jag vill.
Och en del är omöjliga.
Men vissa av dem är det INTE.
Så nu skall jag börja beta av en efter en.
Start med nummer två... kanske...om du kan.

Mer komplicerat än det behöver

Jag ligger hemma idag.
Jag är dunderfökyld och dessutom har jag knappt sovit inatt.
Massa funderingar.
Åh jag vill så gärna ha detta enkelt och okomplicerat.
Men okomplicerat har aldrig varit min melodi, så detta kan är så att jag får äta upp alla komplicerade situationer jag satt alla mina tidigare relationer i.
Nu vill jag ha det enkelt och för ovanlighetens skull vet jag exakt vad jag vill ha.
Men då är det helt plötsligt inte jag som är komplicerad...
Äsch det blir bara mer invecklat ju mer jag skriver om det...

MEN om man vet vad en annan människa känner.
Om rädslan tar över...hur hanterar man det?
HUR skulle jag velat att vissa människor i min då tid hanterade min rädsla?
Jag känner mig handfallen.
Vill så gärna göra så mycket men det är svårt när man ej tillåts göra allt.
Jag vill inte vara en anledning för denna att må dåligt och få hjärnspöken och bli skraj.
Jag vill ju att det ska vara tvärtom.

Det var ett underbart samtal i lördags kväll.
UNDERBART.
Konstigt nog så föll det en tår nedför mina kinder för jag blev så glad över allt vi pratade om.
Så tar det ett dygn sedan är rädslan där hos denne igen...
Och jag vet fan inte hur jag skall mota bort den.
Men jag VILL mota bort den, vill inte släppa taget, vill inte glömma, vill inte det denne tycker jag bör.

Det som är jobbigast är att denna person är så fruktansvärt fin och ärlig att man inte ens kan bli arg.
Ilska har alltid varit mycket enklare att hantera.
Så jag håller fast men jag vet ej på vilket sätt jag bör göra det...
Fan vad svårt det ska behöva vara...

Trekants spooning, me love

Jag somnade mellan mina älskade vänner inatt.
Tilda på min vänstra sida, Christian på den högra.
Vaknade av att Christian höll om mig, när jag rörde på mig tog han sin hand och klappade mig lite gulligt på huvudet och jag somnade om...
Ha ha.
Trekants spooning var det jag vaknade av andra gången.
Jag spoonade Tilda och Christian spoonade mig.
Mys pys varning!!!!

Igår firade vi valborg hemma hos Danne. Fan det är värsta såpoperan. Tänk er Alexix i dynastin eller the bitch mamman/farmodern/mormodern i Glamour. Thats was me igår.
Intrigmakerskan. Fast på ett ofantligt charmigt och väldigt väldigt ödmjukt sätt (!!!) Såklart! (?)
Gårdagen innehöll allt som en fjortisfest firande valborgsmässoafton skall innehålla.
Förbjudna blickar, små smekningar över ryggar. Snoppar på kort. Urringningar som det fotades efter. Kyssar och pussar mellan gränserna.
Sönderslagna hönshus, bänkar som ramlar omkull med människor (läs mig) på. Människor som höll på att ramla in i elden (läs jag). Fylle sms (som förövrigt verkar leda till ngågot bra). Telefonsamtal där man får sin bekräftelse. Fotografier man inte riktigt står för...
Kvällen var underbar.
Alltid så underbart med Sister.
Alltid.
Dessutom har vi nog införskaffat oss en äkta brothers in crime.
Det ni!