Berörd

Jag vet inte om det har med några av de där berömda kvinnliga hormonerna att göra, men idag känner jag mig sådär extra berörd. Berörd av livet.

Idag var jag med min ära son på Tekniska och träffade en väninna med hennes son. Våra pojkar är bästa vänner. När de samarbetade i hinderbanan och inväntade varandra, när Adrian gav Benji en present och de såg så där lyckliga ut, då blev jag helt gråtmild. Fina barn.
På vägen hem pratade vi, vi pratade om livet och Adrian pratade om hur mycket han tycker om sina vänner, mig, sin pappa och sin syster. Hans krattade med hela hjärtat när han pratade om dagen som varit och jag rördes nästan till tårar av hans underbara leende.

När jag kom hem hade Agnes spenderat en heldag tillsammans med farbror Mikael. Hon hade verkligen längtat efter denna tid med honom och det syndes på hela henne att hon hade haft det toppen.

Melodifestivalen vankades och Agnes kropp upp i min famn. Där låg hon med ett stadigt grepp om min hand. Jag lutade mig fram och kysste hennes panna och med gråten i rösten berättade jag för henne hur mycket hon betyder för mig, för oss. Hur bra hon är och hur fin hon är som person. Med hennes hårda ord om sig själv färskt i minnet började jag gråta. Min kära dotter som redan nu slåss mot någon slags ångest och låg självkänsla. Jag höll om henne hårt och grät tyst. Agnes somnade i min famn.

Jag har i flera dagar tänkt oerhört mycket på Noel. Önskar så att han vore här. Det är tungt ibland. Som när Adrian idag frågade om hans kompisar kan dö... och jag svarade "Barn kan dö, men vi känner inga barn som kan göra det" Agnes svarar "jag känner Noel, även om jag aldrig sett han".
Älskade barn!

Jag är rörd, berörd, skakad och gråtmild inför livet.

Sömnlöshet och gråten

Det är mörkt ute och jag smyger uppför trappan, borstar mina tänder och gör ett sista besök på toaletten. Jag är trött, borde ha gått och lagt mig för minst en halvtimme sen men det är så skönt att sitta för sig själv i soffan en stund.
Klockan är 23:14 när jag stänger ner telefonen och lägger den nedanför sängen. Många tankar far runt i min hjärna. Adrian snurrar runt och lägger benet över mina ben. Han ska alltid ligga så nära, ibland hela nätterna. Jag önskar så att han kunde sova i sin egen säng men för att inte störa hans sömn så sover han mellan oss, det har han gjort i över 1 år nu.
I samma sekund som jag börja känna känslan av att falla till sömns hör jag hur det börjar röra sig i rummet bredvid. Jag hör hur Agnes kastar sig fram och tillbaka i sängen i desperata försök att söva om sig själv. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Jag hör hur hon systematiskt och enformig ton börjar sjung/prata sången om Pippi Långstrump. Först lite tyst sen övergår det till allt högre volym. Jag ställer mig sömndrucken upp och går in till henne och viskar: Vill du att jag ska vara här?
Till svar får jag ett skrik, ett vrål om att lämna henne ifred, sen fortsätter hon med att slänga sig fram och tillbaka, vrålandes varenda sång hon förmodligen sjungit idag på förskolans samling.
Trött går jag tillbaka till sängen. I 2 timmar ligger jag och lyssnar på Agnes och hela jag fylls av vemod. Stackars barn, imorgon ska vi upp tidigt och hon kommer vara så trött.
Skillnaden är att hon har sin älskade resursperson som kan ta henne åt sidan och låta henne vila, själv måste jag vara alert och pigg och glad hela dagen imorgon. Jag känner hur tårarna kryper fram.
Att inte få sova, det är som nån slags tortyr. Ibland orkar jag bara inte. Ofta är det inte sömnen, eller den totala bristen på den som gör mest "ont" utan det faktum att jag inte kan hjälpa min dotter med det mest grundläggande, att sova och vakna pigg.
Jag har upplevt nätter av gråt, av ren och skär ångest hos henne när hon genom tårarna bett om att få sova och frågat mig varför alla andra kan, men inte hon.
Hur ska jag svara på det? Det enda jag kan göra är att hålla om henne och säga att jag finns där. Men jag får inte hålla om, hon vill vara själv, ensam, ifred. Och jag går sönder varje gång, lite mer.

Så ringer klockan. Det är dags att gå upp igen. Klockan är 0630 och en heldag på jobb och förskola väntar! För två timmar sen vaknade jag en gång till och hörde min dotter lite lätt gny inifrån sitt rum. Nu ska hon upp och vi båda ska orka med denna dag.
Jag väcker henne försiktigt. Hon gråter, hon orkar inte, vill inte. Förmodligen har hon nyss somnat om. Jag får med gråten i halsen klä på henne medan hon halvsover, gråtandes, helt slut. Jag önskar inget hellre än att kunna stanna hemma. Men nej, jag måste jobba, måste, måste, måste.
Förlåt, förlåt upprepar jag och känner ångesten krypa längst ryggraden. Förlåt Agnes men vi måste.

Fortfarande halvsovandes får jag ner henne i vagnen, det tar emot att öppna dörren och gå hemifrån. I min vänstra hand har jag Adrians hand. Han är tyst men när vi är nära förskolan början han trilskas. Han gnäller, tjatar, vägrar gå. Och jag skäller. Jag lämnar Agnes först, går därifrån med en klump i bröstet. Jag och Adrian går ner till hans avdelning. Han vill kramas, länge, jag har egentligen inte tid. Men så drabbas jag av det dåliga samvetet, så onödigt av mig att skälla. Jag vet ju innerst inne varför han "beter" sig som han gör... hur mycket hjälp och uppmärksamhet fick han denna morgon? Hur mycket pratade vi? Vad fick han? Jo han fick vara storebror...trots att han faktiskt inte är så stor fick han ta mer ansvar än han borde. Och jag kramar om honom, hårt och länge, säger att jag älskar honom och att han betyder mest av allt för mig. Sen lämnar jag två barn som just idag behövde sin mamma mest av allt i hela världen. Jag stänger dörren. Jag gråter inombords.

2015

2015.
Vilket år!
2015 är inte ett år jag kommer sakna eller se bakåt på med ett stort leende. Snarare med en bekymrad min men samtidigt med en stor värme i hjärtat.

2015 blev tung. Alla känslor. All oro och sorg har liksom bubblat ur mig, framför allt sista delen av året. Det är väl bra, det behöver få pysa  lite. Genom det jobbiga kom också något gott, värmen och kärleken från vänner och familj. Framför allt från Daniel. Han har sannerligen stått stadigt vid min sida och stöttat upp mig och vårt hem.
Tacksamhet och en enorm tillit känner jag inför honom.

2015 fick Agnes sin ADHD diagnos. Kändes skönt att äntligen "få rätt "!
Detta var även året där Adrian fick sin första lösa tand, stort!
2015 är också året där jag försökt vara lite mer snäll mot mig själv.
Och det ska jag ta med mig till 2016...
Snällhet och ödmjukhet inför en själv, man gör faktiskt så gott man kan!

Hejdå 2015.
Välkommen, välkommen så ini bomben 2016!!!

Omstart. Igen och igen

Ni vet det där "jag börjar på Måndag "...?
Så där har jag hållit på hela hösten. Ätit dåligt. Slutat träna och så vidare och så vidare!
Inte för att jag mått bättre av det i slutändan men ja, för stunden så har jag ändå gjort valet att inte hålla mig sund.
Det är ändring på det nu. Jag måste.
Jag mår som sagt i slutändan ruskigt dåligt av att misshandla min kropp med socker och kolhydrater.
Så nu är det karaktär som gäller. Igen.
Hejja mig! Jag fixar det!
From imorgon är framtiden min

Att låta tårarna falla

På stresshanteringskursen påbörjade vi något som kallas "livskompassen" där man skulle skriva vart man ville vara i livet. Alt från relationer till arbete.
Efter 3 nätter med dålig sömn av Agnes blev känslorna så överväldigande och starka att jag inte kunde hålla tårarna borta. Inför mina kursdeltagare så grät jag som ett litet barn. Uppgivenheten, hjälplösheten och det energilösa bubblade ur mig.
Hur ska jag kunna komma fram dit jag vill vara? en sån simpel sak som att orka ta hand om mig själv? Vi pratar om förändring och det gör ont i mig när man inser att jag kan inte ändra, förändra eller lösa problemet. Jag måste jobba på min acceptans. Att så här är det och kommer vara. Men det är svårt att acceptera att ens 4 åring gråter för att hon inte kan sova.
När jag inte kan hjälpa henne när hon har en dålig dag. Jag kan inte ta bort det som gör ont i henne och det gör fruktansvärt ont i mig.
Så livskompassen provocerade mig så pass att jag fick ett litet brakedown. Helt okej, men oväntat då jag inte brukar bryta ihop bland massor av okänt folk. Alla var så gulliga och försökte säga rätt saker, men mest av allt så sas det "att fy fan, orättvist" och vad mer kan man säga?
Det är sjukt orättvist att vi tvingas brottas med detta. Det dåliga samvetet över att inte kunna få mina barn att må 100% bra. Det gör ont.
Det var skönt att gråta dock. Jag behövde det.
Det var skönt med stöd från okända människor som inte behövde säga så mycket mer än att sucka djupt. Alla bär på så mycket bagage och vi är där tillsammans för att lätta på packningen!
Efter kursens slut stannade jag kvar en stund med kursledaren (kuratorn /kbt) och hon sa att vi bör ses, hon och jag i januari och det känns skönt. Behöver nog det mer än vad jag insett! Stannade kvar nästan en timme och pratade om livet! Tummen upp för personal som bryr sig om sina patienter!

Nu ska jag göra något nyttigt, som att lägga mig med en filt i soffan och vila. Precis vad jag behöver denna dag!

Håll i hatten

Ute har det regnat, stormat, yrt och varit grått mest i 2 veckor.
Under dessa veckor har det varit ungefär samma känsla hemma.
En dålig period för Agnes är extra allt. Hela tiden. Ibland har vi så svårt att bemöta det på ett bra sätt och då blir ju såklart det ännu värre. Det slåss, bråkas och tjatas mest hela tiden. Dålig sömn men massor av uppvak och maten duger inte, det ska vara köttbullar mest hela tiden.
Man är trött och lite ledsen i mellanåt men tänker att jag ändå har världens finaste dotter och att det kunde vara värre.
Mitt i allt får jag reda på att Agnes resurs får stanna nästa termin också. Tack och lov. Hon är så fantastisk med min dotter att jag blir helt rörd när vi pratar med varandra!

Själv har jag jobbat några dagar nu och det känns faktiskt helt ok. Skönt. Var rädd att bli så där enormt trött men det har inte alls känts så.
Det är skönt när man kan känna skillnad på tröttheten!

Dans och hålligånga

Morgonen kunde ha startat bättre. Stackars Adrian fick ett starwars svärd rakt i nacken av sin syster. Oj så han grät och aj vad det gjorde ont.
Agnes kasta svärdet och utbrast att svärdet var dumt och sen sa hon att hon blev arg för att Adrian reta henne.
Det var första gången jag kände att hon förklarade varför hon slog.
Och Adrian nästan accepterar slagen och ursäktar dem med hennes ADHD. Jag försöker säga att hennes diagnos inte är en ursäkt till att göra honom illa. Det får den aldrig bli!
Det gör ont i mig hur mycket han får acceptera, vår fina kille!

Dansträning inför dansuppvisningen imorgon för Agnes. Den gick bra men sedan var hon trött, det märktes då hon på kalaset som var efteråt grabbade tag i en surfplatta och satt i soffan med den hela tiden. Hela kalaset.
Det gör också ont att se att hon inte orkar. Jag visste ju det från början, men hon ville så gärna gå!

Granen kom upp idag till barnens stora förtjusning. Så mysigt med julstök! Älskar alla ljus och allt glitter. Tänk jag som hatade julen pga min erfarenhet när alkohol var inblandad. Nu börjar jag gilla den, tycka om och se framemot. Det trodde jag aldrig.