SÅ JÄVLA LÄNGE SEDAN

Idag kom den, abstinensen efter att blogga. Den kändes i hela hjärtat.
Nu sitter jag här hos Daniel och bara var tvungen att skriva lite.

Mycket har hänt sedan sist, jag mår rätt bra inombords. Har en ny känsla som frodas och är lite extra varm i hjärtat.
Jag känner massor och för en del saker känner jag mindre.
Jag trivs att vara i hans sällskap och han får mig glad. Det var länge sedan någon fick mig så glad. Och vad säger man om det? Tack?

Om två veckor flyttar jag. Det skall bli skönt att ha eget. Men visst fan gör det ont. Men Rick börjar få mig att sluta känna så.Han har sagt så hemska saker till mig att jag knappt kan skriva det. Hemska saker, som han förmodligen själv knappt förstår hur ont de gör. Att de är hemska överhuvudtaget.
Som att jag har glömt Noel, som att Noel inte är och aldrig har varit viktig för mig. Hur kan man våga påstå detta? Noel var viktig, han betydde allt. Han betyder och är fortfarande så oerhört viktig för mig.
MEN det har snart gått två år. Två år av saknad och längtan efter en pojke som aldrig fick stanna.
Borde hela jag stanna då? Jag stannade till i ett år. Jag levde men var död. Nu har jag valt att leva och jag tror att Noel är så glad över att se sin mamma le.
Ska jag behöva ha dåligt samvete hela livet för att jag vill gå vidare?
Att gå vidare innebär ju inte att man glömmer!
Absolut inte.
Men jag vill vara glad utan dåligt samvete och det gör så ont att Rick försöker få mig att få just det, dåligt samvete.

Jag är inne på något nytt och jag trivs. Jag håller på att skriva ett nytt kapitel i min bok och i detta ingår Daniel. Och jag vill ha det så. Men tror man på fullaste allvar att det atoumatiskt är så att Noel då försvinner? För så är det absolut inte. Nästan tvärtom faktiskt. För det blir väldigt påtagligt att Noel är borta, att han inte finns och att Noels pappa och mitt liv är över och kommer aldrig igen.
Hur ont det än gör att släppa drömmar så måste man ibland för att orka leva.

Och så till stolpskottet nummer ett!!!
Min pappa!
Min pappa har haft cancer snart i 5 år. Ligger latent i kroppen. Går på kontroller för att kontrollera att ingen behandling behövs. Han har fått diretiv att åka in om han blir förkyld en längre tid, går ner i vikt eller får ont i kroppen.
Följer han dessa? Nej!
Nu ringde han och snacka om sin onda rygg. Jag säger: ÅK IN! Han säger sig vara envis och skall vänta till återkontrollen i februari.
Men hallå skriker jag, du har sex barn att ta hänsyn till?!
Vad är problemet? Varför ens ringa för att berätta att han har ont osv om han ändå bara ska ignorera vad man säger.
Nej trött blir jag.

Låt mig njuta av det som jag vill njuta istället för att göra mig ledsen, orlig, arg, och sårad.
Det gäller er båda...