Festläge

I helgen var vi Småland för att fira pappa som fyllt 60 år! Redan flera veckor innan har vi känns en oro jag och Daniel, över hur det skulle funka för Agnes med alla dessa människor.
Det är som om man laddar för katastrof!

Natten mellan fredagen och lördagen fick Agnes 2 tabletter circadin för första gången på några veckor  (effekten hade avtagit så vi slutade att ge dem) och sov gott i 8 timmar.
Det fick mig att känna mig en aning lugnare men sen såg jag under dagen att Agnes verkade trött och känslig över lag. Då började oron gnaga i mig men samtidigt så såg jag framemot att träffa alla bröder samt pappa.
I bilen dit somnade Agnes och det kändes genast bättre, kanske skulle hon vara pigg och glad nu vår lilla unge!

Oron var oerhört obefogad, kvällen flöt på och Agnes styrkor briljerade stort. Hon lekte med de andra barnen och var glad och nöjd! Det blev en och en annan show för gästerna och det var högljutt ibland men det gick BRA!!!

Efteråt diskuterade vi varför det plötsligt fick så bra, vi insåg att det var första riktigt stora sammankomsten för henne,för oss. Vi har ju alltid i största möjliga mån lyckas undvika dessa.
Så slog det oss vad som var annorlunda. Jo vi. Inte Agnes. Utan vi. Vårt lugn.vpr acceptans för den hon är. Känslan över att "detta är vår dotter. Acceptera henne för den hon är...eller skit i det"
Vi brydde oss inte alls om gästerna tittade lite extra eller stördes av hennes vackra sång om bajskorvar och kapten rödskägg. Hon var nöjd. Vi var lugna och vi släppte taget om en av känslorna vi så ofta och så länge brottats med; Stressen.
Stressen över att människor ska  se ner på oss eller vårt barn.
Stressen över att människor störs.
Stressen över att känna att vår dotter inte passar in.
Den känslan. FANNS INTE.
Och när den känslan aldrig infann sig kunde vi njuta av god mat och gott sällskap. Och vi njöt oerhört av alla upptåg och bus och sånger Agnes bjöd på. Fantastiska barn!
Fantastiska vi!
Åh, vad vi är bra!