Igen...

Jag kan inte sluta gråta.
Jag känner mig så orolig.
Orolig och väldigt väldigt ensam i detta.
Daniel säger "det kommer gå bra".
Ja det gör det nog säger jag. Men inom mig gråter jag och darrar av rädsla att behöva begrava ännu ett barn.
Jag skulle aldrig orka det.
Att missta Noel var det värsta jag upplevt.
Jag skulle aldrig orka ta mig igenom något sådant igen.
Iallafall inte lika som nu. Jag skulle vara knäckt livet ut, på ett helt annat sätt än nu.
Jag skulle leva utan barn för detta gör jag ALDRIG om igen.
Aldrig, aldrig.
Jag vill aldrig mer känna så här.
Jag VET att jag skall tänka positivt, men det är enklare sagt än gjort.
Men så kanske det blir enklare snart igen, men just nu bubblar känslorna totalt över.
Lilla vackra Ärtan.
Lilla fina Noel.
Snälla storebror vaka över mammas bebis!

<3