Det fanns en tid, en kort tid då allting var bra.En tid där lyckan spruddlade genom våra hjärtan.
I över sex månader förgyllde du våra liv med din existens.
Sedan försvann du.
Du försvann men lämnade kvar ett stort tomrum.
Blödande hjärtan, tårar av splittrat glas.
Åh du älskade son.
Varför var just du tvungen att få vingar och bege dig bort från oss?
Vi saknar dig varje dag.
Vi gråter ofta då sorgen gör sig påmind.
Jag kan inte i ord beskriva hur mycket du gjorde för mig, mitt liv.
Du fick mig att för första gången i livet känna en mening, att känna lycka.
Du gav mig ett leende, ett ärligt leende.
Jag har aldrig någonsin haft ett ärligt leende i mitt ansikte tidigare.
Du var priset för alla motgångar jag haft.
När du försvann, försvann allt.
Mitt liv, min glädje, min lycka, min framtid och mitt hopp.
Du gjorde ett avtryck i våra liv.
Ett avtryck som aldrig, aldrig någonsin kan raderas ut.
Nils Noel Gunnar Stenberg.
Min son.
Åh vad ont det gör.
Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Ibland vill jag bara dö, allt för att få vara hos dig.
Men du lilla pojk, jag måste stanna här, för din pappas skull.
*KRAM*
SvaraRaderaJag gråter så tårarna sprutar. Har själv förlorat två barn i v.28 och v.32. Känner igen mig så väl i det du skriver.
SvaraRaderaKämpar också för att bli gravid igen, men icke...
Tack snälla för din komplimang. Ska kika vidare i din.
Varma kramar
vad fint skrivet.. sitter här me tårar i ögonen jag me.. kramar om*
SvaraRaderaja du svårt att veta vad som egentligen gör att vi tar oss igenom alla saker som händer, men jag tror att vi människor har en jäkla överlevnadsinstinkt.. när jag tänker tillbaka på då jag vaknade efter operationen förlamad så fattar jag inte varför jag inte gav upp, skulle jag vakna med samma dilemma efter den nya operationen som jag väntar besked om nu så vet jag inte vad jag skulle göra... e ju inte bra idag heller men jag kan mirakulöst nog gå å det e jag evigt tacksam för! men min vardag ser ju inte ut som den gjorde innan.. lååångt ifrån men man hittar på nåt sätt en styrka som får en att kämpa som tur e...
jag hade väl inte riktigt "min tid" under högstadiet.. hade ingen riktig nära vän utan bara en massa ytliga.. det var först på gymnasiet jag började trivas 100% i skolan.. men så e det kanske för de flesta som tänker tillbaka på den tiden.. jag vet inte.. men man va ju så ung å alla va så indelade i grupper å jag kände mig alltid så "mittemellan" om du förstår? :)
kan inte sluta skratta åt det du skrev, det e verkligen så att de som tjaffsade då fortfarande hittar anledningar att göra det! faan kan ju tro att utvecklingen stått helt still i vissa fall... haha! vi får hoppas allt löser sig å att alla kommer iaf! e ju trots allt kul att se alla ansikten igen :)
Skickar en stor varm kram!
SvaraRaderaSå vacket och kärleksfullt skrivet. Känner igen mig så i dina ord.
Han är en otroligt vacker ängel lilla Noel!