När du sa till mig att du numera tänker på honom varje dag.
Att du saknar honom.
Att du inte förrens nu verkligen förståt vad som har hänt.
Att sjukskrivningen passat bättre nu ändå.
Just vid detta ögonblick då dina tankar blottades.
Då kärleken till vår son syndes i dina ögon.
Just då älskling.
Gjorde det så fruktansvärt ont i mig.
Hur har jag missat att se?
Hur har jag kunnat undvika att lägga märket till...
...att du ej kommit så långt i din sorg.
Så långt som ändå jag vandrat.
Helt plötsligt ser jag varför vi har det och har haft så jobbigt mellan varandra.
Vi har ju stått på varsin sida av vägen.
Jag gick över den medan du stannade kvar.
Åh min älskling!
Jag älskar dig så oerhört.
Vi sa du och jag mot världen.
Så hur skall jag hjälpa dig att komma närmare mig?
Helt plötsligt stannade världen till och du gav mig svaret jag frågat efter.
Varför känner jag mig så ensam?
Jo för att vi inte är på samma sida av sorgen.
Tack älskling.
Nu vet jag och jag vet också vad som måste göras.
Tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skicka en tanke eller två...