Jag skrev ju det igår att jag behövde det.
behövde festen, drickat, skrattet.
Ja, jag behövde går dagen som blomman behöver solljuset.
Vi hade det super trevligt.
Det var till och med svin kul.
Vi skrattade så att vi grät i mellan åt.
Skönt!
Men så idag så kommer allting tillbaka.
Alla de där känslorna som får mig att vilja falla.
Gråta.
Hata.
Skrika.
Jag känner mig ensam.
Ledsen.
Förtvivlad.
Kluven.
Hur länge orkar vi tillsammans min älskling och jag?
Jag är på mitt sista andetag.
Jag orkar inte förklara, berätta, gråta, känna.
Utan att det sker någonting.
Jag behöver få kärlek.
Utbyta känslor.
Prata.
Prata.
Kramas.
Jag dör utan detta.
varför får jag DIG inte att förstå?
Jag dör inombords för varje dag.
Jag vill inte ha det perfekta.
Men jag vill ha det bra!
Hur länge orkar vi kämpa tillsammans?
Har du någon deadline?
Min gnista håller på att brinna ut.
Och du har tändstickan knuten i din hand.
Skall du använda den du håller i eller skall du låta mig dö ut?
Jag älskar ju dig!
Karlar är ett släkte för sig vännen. De visar tyvärr inte alltid vad de känner. Du är värd allt det där braiga, det vet du. Jag står bakom dig oavsett om ni rider ut stormen eller ej.
SvaraRaderaKRAM
Gör ont i själen när man läser... känner så för dig... jag hoppas att du orkar fortsätta brinna, kämpa även i den syrefattigaste miljön...
SvaraRaderamänniskor förstår inte alltid vad de gör... särskilt inte män. tyvärr.
Stor kram till dig finaste vännen!
SvaraRaderaLäste på fl, så tufft du har det, det inte inte rättvist..! Skickar mycket värme och styrka till dig, tänker på dig!