Det är söndag igen.
Igen.
Tiden bara går, veckorna rusar förbi och ibland kan jag känna att jag inte får något vettigt gjort.
Ibland för att jag ej har orken och vissa gånger för att jag bara står och ser på när tiden springer iväg.
Jag har tänkt att fånga tiden en dag.
Jag saknar min lilla pojk.
Så himla mycket.
Ont i hjärtat gör det, flera gånger om när jag minns hur lycklig jag var när han växte i min mage.
Jag minns när han låg där bredvid mig i sängen på förlossningen. När jag höll hans vackra hand i min. När jag grät och skrattade om vartannat. När jag viskade "Jag älskar dig" för att i nästa sekund skrika "Varför".
När jag la min kind mot hans.
Det var då jag gav honom löftet.
Det enda löftet han fått.
Att hålla detta löfte är en del av mitt liv, mitt mål, det jag lever för.
Så jag har bestämt mig.
Bli ensamstående mamma.
För jag klarar av det, det vet jag.
Detta är första gången jag tänker lita helt och fullt ut på min egen förmåga.
I slutet av Juli bär det av!
Idag skall jag träffa en vän, en änglamamma.
Jag är redo nu att träffa dem som jag har kommit att komma så nära.
För dessa människor jag blottat hela min själ, min smärta, mitt hopp, min strävan.
Idag Becca.
I mars Pia.
I framtiden Thea och Jess.
My girls.
De finaste flickorna i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skicka en tanke eller två...