Förbannat trött

Det är verkligen så att jag är extremt trött.
Jag är helt lelös känns det som.
Ni vet som om man missat att sova ut en hel vecka och dessutom fått minst två timmar för lite sömn samma vecka...
Eller som när influensan är på intågande...
Eller som när man varit uppe nästan två dygn i sträck...
SÅ just SÅ känner jag super ofta.
Nästan hela tiden.
Och då börjar jag fundera såklart på vad det kan vara.
Järnbrist?
Vitaminbrist?
Solbrist?
Diabetes? (Ja vi med pco kan tydligen få det lätta pga vårt låga blodsocker)
What else kan det vara...
Måste ringa farbror doktorn så att de kan ta blodprover på mig och berätta hur det ligger till.
Sålänge kallar jag det för kronisk trötthet, för så känns det just nu.

Helgen var en toppen helg.
Fest i fredags, har inte skrattat så mycket på länge.
Och vilka varma, ömma kramar man fick.
Kramar som var välbehövliga.
Komplimanger som jag sög åt mig som en svamp i vatten.
Och vad jag skrattade.
Behövde en sådan kväll.

Lördag, Melodifestivalen såklart!
Heja heja Lasse Lindh, åh me love så mucho!!!
(På allvar, jag skulle kunna gifta mig...)
Slappa, somna. Trött.

Söndag hem från Vallentuna.
Fika med Tilda.
Hem och fortsätta äta onyttigt.
Hej och hå veckan som komer, du blir nyttig!

NU gå in till sovrummet (Efter att ha kissat hundarna).
Försöka sova tidigt ikväll.

På Onsdag börjar greys.
Jippie!