Jag känner mig som en fucking galning! Ett hormonmonster utan dess like. När det väl har börjat koka inombords så är det omöjligt för mig att få det att sluta.
Jag vet inte hur jag skall stoppa det.
Flera timmars grinande blir det till följd. Att känna sig värdelös och oälskad är känslor som sprider sig.
Och så försöker världens finaste man att göra allting bra. Och vad gör jag?
Jag gråter lite till och säger att jag vill vara ifred.
Det jag mest av allt vill är att krypa in till och få höra alla de fina saker som bara han kan säga.
Jag vet. Jag är gravid.
Plus mina hjärnspöken. Ingen bra komb.
Men ändå, dessa tillfällen blir jag rädd (även MEDAN jag håller på...) att han skall lämna mig. Vem vill vara med någon som mig? Som håller på och grinar och är så jävla tjurig att hela söndagen går åt till att plåstra om ett sår som finns men inte borde ha öppnats?
Jag blir trött på mig själv.
Goddag hormonmonster!
*Kram*
SvaraRadera