Dagen som kommer

Idag är det Lördag. Redan.
Som jag skrivit om tidigare så känns det som om tiden bara rinner iväg, springer, ilar, kutar bort,bort från mig.
Dagarna bara går.

Jag tvättar idag.
Jag fördriver tiden som det tar för tvättmaskinerna att rulla klart med att surfa på nätet.
Facebook.
Familjeliv.
Bloggen.
Andras bloggar.
Tiden går faktsikt fort på ett behagligt sätt när man sitter bänkad framför skärmen.

I sängen hos mig här har jag tre djur.
Karma.
Kaspian.
Eastwood the cat.
De busar, ja framför allt lillskit.
Karma förstår förmånen att ligga här i sängen så hon är lugn.

När tvätten hänger på tork skall jag ta på mig en jacka och ett par skor för att vandra ner till minneslunden.
Det är långt att gå och jag vet inte några genvägar. (Antar att det finns en sådan eller två).
Jag tänkte ta med mig Kaspian och gå ner dit för att tända ett ljus.
Jag har inte varit i minneslunden sedan hans födelsedag.
Ibland känner jag mig hemsk som är så sällan vid hans lund men samtidigt...
Hans närvaro är inte just nödvändigtvis där.
Hans närvaro kan jag känna överallt. Vart jag än går så bär jag ju med mig min sons minne.
Jag tror visserligen att det hade varit annorlunda om vi valt att ha en grav (som vi båda önskar att vi valt, ja vi ångrar oss).
Då hade det varit vi som skulle sett till att graven var i gott skick. Minneslunden är alltid fin... väldigt fin och där är det alltid ett ljus som brinner.
Men en gravplats har man fullaste ansvar över själv.
Jag skulle velat haft det ansvaret.
Tror en del av det jag känner med att inte vara vid lunden så ofta beror just på det.
Jag ångrar mitt val.
Minneslunden är allas, inte bara Noels.
Jag önskar att min son hade fått en egen plats för oss att vårda.
Jag önskar att jag orkade hävda mig mer när Rick beslutade.
Men jag orkade inte och han trodde han gjorde det rätta valet.
Men nu i slutändan inser vi att vi borde ha fått hjälp i att besluta. Hur kan någon tro att man vet vad man gör, vilket beslut som är rätt när man väljer en sista vila för sitt barn?
Och jag blir arg när jag tänker så.
Rickard har haft dåligt samvete sedan han tog beslutet (det enklaste beslutet av dem två som det såg ut då).
Jag har varit arg för att han ej lyssnade på mig.
Men det gjorde han och han trodde att han valde det rätta för båda två, för oss alla tre.

När jag tänker på hans lund så tänker jag på hur stark Rick var när han hämtade hem askan.
Vilken klippa!
Vilken underbar pappa!
Hur mycket jag älskar honom, Noels fina pappa.
Hur mycket jag alltid kommer att älska oavsett vart livet för oss.

Det borde ha fått vara vi tre för alltid.
Pappa, mamma,barn.
Jag får verkligen ont i magen...