måndag 28 juli 2008

Karlar!

Karlar, de är ett släkte för sig.
Jag är så ledsen just nu på min sambo att jag går sönder.
Jag vet att vi är väldigt olika, det har vi passerat och insett, bearbetat.
Vi är trots olikheterna tillsammans och vi skall gifta oss.
Fine.
Punkt!
Jag älskar honom...
MEN när vi pratar om samma saker hela tiden, ni vet det där om att mötas på halva vägen...
Jag begär inte att han skall vara annorlunda, då hade jag valt en annan kille överhuvudtaget.
Men att göra sin partner ledsen och sen inte ta tag i det, trösta, be om ursäkt, förklara sig... för mig handlar det om sunt förnuft och om KÄRLEK.
Inte vill man att den man älskar mest av allt i hela världen skall vara ledsen?
Jag vill ha tröst, ordna upp och få en kram när jag blivit sårad av någon dum konnetar eller en sur gubbe...
Jag har förklarat det otaliga gånger men varför går det inte in?
Varför har han gått till jobbet medan jag sitter här, utan att ens försöka få det lite mer okej innan han går?
jag hade haft mycket svårt för att gå ifrån honom om jag gjort honom ledsen.

Måste karlar fungera så skumt uppe i hjärnknoppen.
Och NEJ dumma kommentarer på sms i form av "Hoppas han är bättre än mig då" gör mig bara förbannad...

Suck, nu skall jag kolla in tv programmet glamour, bara för att det är så jävla kasst!

1 kommentar:

  1. Jag tror att oavsett om man är olika eller lika så är det nog bara så att karlar inte alltid tänker sig för när de vräker ur sig något och inte tänker steget längre vad t ex en komentar gör. En del klarar helt enkelt inte av att uttrycka sina känslor, vilket är väldigt trist. Jag vet av egen erfarenhet.
    *KRAM*

    SvaraRadera

Skicka en tanke eller två...