fredag 4 juli 2008

Min kognetiva terapi- min räddning

Jag gick till den här personen efter att vi förlorat vår son, och det är bara en i raden (dock den värsta) med olyckor och sorger jag haft i mitt liv.
Trasslig barndom som lett till destruktiva beteenden och relationer.
Men min terapeft började med att måla upp hela mitt liv, jag i mitten och sen små moln runt om mig med olika situationer under min livstid,
Tex alkolism-pappa, svek-mamma,sorg-Noel, relationer-misshandlad.
Och sen började vi arbeta oss igenom moln för moln för att jag skulle få lite perspektiv på det, att jag skulle se sammanbanden mellan min barndom och det som kommit efteråt.
Vi gjorde även ett familjeträd för att se hur och varför mina egna föräldrar gjort som dem gjort och helt plötsligt insåg jag att HEJ, det är ju ej mig det är fel på...
Och sen har vi rett ut alla skam känslor och alla nedvärderande känslor och påstående, brytit ner dom i små delar och pratat om dem och funderat...Är jag verkligen inte värd mer än så här?och kommit på att Jo visst är jag det och hittat orsaker till VARFÖR jag är värd mer?!
Jag har ju en lång väg kvar men jag har mer harmoni i min kropp sedan dess, trots att min son är en ängel och jag alltid får leva med den smärtan, kan jag nu fokusera på rätt saker i livet.
Inte bara på ångesten, som jag kanske alltid får leva med (men nu har jag lärt mig att leva med den på rätt sätt)

Tex, jag behöver ej bli behandlad illa för att känna mig trygg,,,,min snälla sambo passar mig utmärkt och jag förtjänar att INTE bli slagen.

Och när den verkliga tryggheten blir för "tråkig". När jag längtar ut till misären och min egen trygghet, mitt destruktiva liv, då måste jag hejda mig...tänka efter en extra gång för att leva destruktivt är som att leva som en missbrukare... Man behöver mer för att fungera!

1 kommentar:

  1. Du är och förblir en stjärna i mina ögon. Du förtjänar all lycka i världen och trygghet. Jag beundrar dig för att du fortfarande orkar, trotts alla motgångar.

    KRAM

    SvaraRadera

Skicka en tanke eller två...